Debatt: Demokratin står på spel i hanteringen av coronakrisen

Runt om i världen fruktar många människor nu för sitt liv och sin hälsa. Samtidigt som många tvingas begrava sina nära begraver regeringar världen över sin demokrati och rättsstatens principer. I hanteringen av coronakrisen drivs lagar och undantag igenom som skapar befogenheter som i ett normaltillstånd hade varit otänkbara. Rättigheter åsidosätts, rättssäkerheten minskar och regeringar ökar kraftigt sin egen makt.

Och vi behöver inte titta långt bort. I Polen tar regeringspartiet Lag och rättvisa ett allt hårdare grepp om makten inför det presidentval som stundar i maj och vallagen har ändrats på rekordtid. I Ungern har Fidesz och Orban de senaste dagarna drivit igenom lagar i som gör det möjligt för presidenten att fortsätta runda parlamentet och styra genom dekret tills vidare. Det här är det land som Sverigedemokraterna ofta framhåller som ett föredöme. Ledande företrädare för partiet har flera gånger framfört att en stark auktoritär makt med kringskuren eller avskaffade yttrande- och pressfrihet är idealet.

Även på andra håll backar demokratin i rask takt. I skuggan av coronakrisen har Putin via författningsdomstolen möjliggjort för sig själv att stanna vid makten till 2036. Kinas åtgärder mot coronakrisen har gjort att regimens grepp om befolkningen har blivit allt hårdare.

Genom en undantagslag i Thailand har censur mot nyhetsmedia införts och Chile har skickat militär för att hindra demonstranter. Säkerhetstjänsten i Israel använder spårning av mobildata utvecklad för att förhindra terrorism för att massövervaka och spåra vanligt folk som bryter mot utegångsförbud. Det är uppenbart att många ledare med totalitära önskedrömmar använder coronakrisen som ursäkt för att instifta lagar och regelverk som steg för steg monterar ner demokratin. Inte bara tillfälligt under krisen, utan även långsiktigt.

Men även i stabila demokratier sätts demokratiska principer på paus. Norge befinner sig i ett läge där regeringen kan driva igenom lagar utan att vända sig till riksdagen och i Sydeuropa ser vi hur polis och militär fått utökad makt att patrullera på gator och torg. På hemmaplan har vi behövt ta flera drastiska beslut för att minska smittspridningen. Flera regeringsföreträdare har pekat på besluten om att tillfälligt begränsa folksamlingar som några av de allra svåraste. Och det med rätta. Att begränsa mötes- och demonstrationsfriheten är nödvändigt just nu – men det är en begränsning vi aldrig får ta lätt på. Det måste vara beslut som sitter långt inne och som bara tas vid extraordinära händelser, som nu.

Många av åtgärderna som har vidtagits i Europa och världen är nödvändiga för att begränsa smittspridningen och rädda människors liv. Andra är det inte. Och vi måste klara av att se skillnaden däremellan.

De direkta hoten mot demokratin som följer i coronapandemins spår är inte något vi kan reagera på först när kurvan plattats ut och smittans framfart förlorat i styrka. Då kan det vara försent. Det är svårt att överblicka konsekvenserna av krisen i Sverige, Europa och världen. Vi behöver tillsammans rädda liv, hälsa och ekonomi. Men en sak är säker -–om vi låter demokratin betala priset kommer det att stå oss mycket dyrt. Innan demokratins principer återupprättats kommer vi på allvar inte kunna säga att krisen blåst över.