Hoppa till innehållet

ETC Göteborg

Debatt: De vita bussarna och dagens migrationspolitik

”I dag i Sverige hyllar vi de vita bussarna som då förde folk till säkerhet samtidigt som allt fler pratar om nutida flyktingar i ekonomiska termer och som volymer”, skriver Isabella Andersson, Karl-Johan Johansson och Sigrid Ljungström.
”I dag i Sverige hyllar vi de vita bussarna som då förde folk till säkerhet samtidigt som allt fler pratar om nutida flyktingar i ekonomiska termer och som volymer”, skriver Isabella Andersson, Karl-Johan Johansson och Sigrid Ljungström. Bild: BILD: TT

ETC Göteborg

Om vi på allvar vill lära oss av historien behöver vi fortsätta att kämpa för en migrationspolitik som är rättssäker för ­flyktingar.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte ETC Göteborg som står för åsikten.

Den 27 januari är det Förintelsens minnesdag som infaller på samma dag som fångarna i koncentrationslägret Auschwitz befriades år 1945.

Ungdom Mot Rasism, liksom många andra organisationer, ser flera anledningar till att minnas Förintelsen. Det är viktigt för att minnas offren, för att se till att Förintelsen aldrig glöms bort men också för att ta tillfället i akt att reflektera över vårt samhälle i dag och vad vi har att lära av historien. Vi brukar på Förintelsens minnesdag prata om att ”det aldrig får hända igen” men vi vill att 2015 blir året då allt fler är beredda att agera mot det som redan händer.

Vår kunskap om Förintelsen och vad som föranledde den är viktiga verktyg för att tolka samhällsklimatet, det politiska läget och den nazistiska och fascistiska mobiliseringen i Sverige
i dag. Det är lätt att i efterhand se vad som under 30- och 40-talet gick så fel. Det verkar dock för många vara svårare att ta ställning mot nutida händelser och att vara beredda att ta ansvar för det som sker i vårt land i dag. 

På 1930-talet i Nazityskland var exempelvis judar och romer särskilt utsatta grupper på grund av propagandaspridning, mytbildning och allmän rasistisk jargong. I dag i Sverige finns det fortfarande problem med mytbildning kring judar, ett allmänt misstänkliggörande mot romer och inte minst en ökad propagandaspridning som syftar till att svartmåla muslimer.  Detta tar sig också uttryck genom exempelvis attacker mot individer och religiösa byggnader – något som också blev allt vanligare under upptrappningen till Förintelsen.  

På 1930-talet i Nazityskland utestängdes judar från arbetsmarknaden och fråntogs möjligheter att försörja sig själva. I Sverige i dag visar studie efter studie hur diskrimineringen på arbets- och bostadsmarknaden är utbredd och hur våra namn och vår bakgrund ger oss olika möjligheter.

På 1930-talet flydde många människor Tyskland på grund av förföljelse och skräck. Omvärlden slutade att ta emot judiska flyktingar för att de ansågs vara för många. I dag i Sverige hyllar vi de vita bussarna som då förde folk till säkerhet samtidigt som allt fler pratar om nutida flyktingar i ekonomiska termer och som volymer. Osäkra rättsprocesser gör att många människor trots förföljelse och risk för tortyr och död i hemlandet inte får komma till Sverige. 

Problemen med rasism i Sverige blir på många sätt allt påtagligare där rasistiska partiers framgångar och nazisters ökade aktivitet är tydliga indikatorer på vad som händer. Men när vi tar ställning och engagerar oss är det viktigt att vi inte bara angriper de tydliga symptomen. Vi ska inte gå i fällan att enbart fokusera vårt samhällsengagemang på att minska rasistiska partiers makt utan vi måste också arbeta för förändring. Vi måste i grunden förändra de rasistiska föreställningar och idéer som det här samhället vilar på som vi fortfarande inte blivit kvitt. 

För är det inte osmakligt egentligen hur vi förkastar det som hänt utan att vara beredda att ändra på det som sker nu? Om vi på allvar vill lära oss av historien behöver vi fortsätta att kämpa för en migrationspolitik som är rättssäker för flyktingar eller ännu hellre; inte tar sig rätten att bestämma vilka som har rätt till Sverige. Vi måste kräva en skola som lär ut demokratiska värderingar och inte sprider enbart en kolonial världsbild. När moskéer, synagogor och andra religiösa byggnader attackeras behöver vi gemensamt hjälpas åt för att stärka säkerheten. Det är några exempel på hur vi kan på riktigt arbeta för ett antirasistiskt samhälle där alla människor har lika rättigheter och möjligheter. 

Vi känner djup oro över vad som sker i Sverige och Europa men har stora förhoppningar om att 2015 kan bli ett år där antirasismen och kampen för alla människors lika rättigheter och möjligheter tar ytterligare steg framåt. Vi kan inte längre bara ta avstånd från rasismen, vi måste också ta ansvar för att förändra. 

Isabella Andersson
ordförande Ungdom Mot Rasism 

Karl-Johan Johansson
styrelseledamot Ungdom Mot Rasism Göteborg

Sigrid Ljungström
styrelseledamot Ungdom Mot Rasism Göteborg

Ämnen i artikeln