Debatt: De verkliga terroristerna

Extinction Rebellion är en klimat- och demokratirörelse inspirerad bland andra av Gandhi och Martin Luther King. Den 20 januari tar vi emot Martin Luther King-priset, som delas ut av Kristna fredsrörelsen, Equmeniakyrkan och Sveriges kristna råd, för vår kamp mot klimatkrisen med fredlig civil olydnad som vapen.

Nyligen framkom det dock att brittisk anti-terrorpolis listat ­Extinction Rebellion tillsammans med extremistgrupper. De backade och bad om ursäkt. Men det väcker ändå frågan om vilka de verkliga terroristerna är. Om terrorism betyder politisk påverkan genom att med hot eller våld sprida rädsla, då är det är vad fossilindustrin och annan miljöskadlig industri ägnar sig åt. Med falsk propaganda om att tillväxt är viktigare än fungerande ekosystem bygger de upp en hotbild av ett samhälle i förfall om utsläppen minskar. Kommer den värsta ekoterrorn från pampiga styrelserum? I så fall sitter deras fotsoldater, lobbyisterna, och dricker kaffe med våra politiker. Om vi väljer att identifiera klimatförstörande verksamhet som terrorism, var går då gränsen för samröre med dem? Vilka skrupelfria företags produkter njuter vi av, när vi egentligen borde förakta dem för dess miljöförstöring?

De som tjänar pengar på miljöskadlig verksamhet som undergräver förutsättningarna för livet på jorden borde åtalas för brott mot naturen och mänskligheten. Det är logiskt. Men det händer inte. Ett exempel är Norge som nyligen öppnat Västeuropas största oljefält mitt i klimatkrisen. Hur kan det vara tillåtet? Norges oljeindustri utgör ett hot mot vår säkerhet lika tydligt som om de hade riktat sina vapen mot oss.

När folkets säkerhet hotas utan att ledarna agerar, då är det fel på systemet.

Vi lever i en demokrati men makten är orättvist fördelad. Naturen, kommande generationer och befolkningen har för lite att säga till om. Mellan två val är folkets röst oftast tyst, vallöften förhandlas bort framför näsorna på oss. Företagens lobbyister jobbar dag och natt med att påverka politiken i den riktning deras uppdragsgivare begär. Och riktningen är sällan till folkets, naturens eller kommande generationers fördel.

Förbränningen av olja och kol minskar inte trots alla klimatmöten och politiska löften. Därför behövs ett nytt samhällssystem som i första hand skyddar naturen och de ekosystem vi är beroende av för att kunna leva på planeten. Vi behöver anpassa vår förbrukning till vad naturen mår bra av.

Extinction Rebellion bygger drömmar i en tid full av mardrömmar. Genom ickevåld och civil olydnad kämpar vi för att skydda den framtid ingen ska behöva växa upp i fruktan inför. Vi som gått med i rörelsen är vanliga medborgare som är trötta på att se en framtid inbäddad i en tjock dimma av rök och avfall. Därför reser vi oss, lägger våra egna intressen och hobbies åt sidan för att kämpa för den förändring som krävs. Vi finns och växer i hela världen. Vi håller föreläsningar om klimatforskningen, vi informerar och vi agerar. Våra fredliga aktioner är inte till för att störa någons vardag. Vi ber om ursäkt för de gånger det kommer att hända. Men vi gör det av omsorg för kommande generationer och kärlek till allt levande på jorden. Vi gör det för att det är vår moraliska plikt. Och ju fler vi blir, desto fortare kan ekoterrorn upphöra.