Debatt: De ungas framtid får inte lånas bort

Den kommande generationen behöver en framtid att tro på. En framtid som inte enbart handlar om försenade tåg, nedskärningar i vår gemensamma välfärd eller en klimatkris. Enligt många politiker, från vänster till höger, är svaret ännu en investeringsbudget eller utökad belåning. 

Vi hjälper ingen om vi byter ut klimatkrisen mot en ekonomisk kris.

Det är i själva verket att sätta den unga generationen i en oviss framtid. Vi hjälper ingen om vi byter ut klimatkrisen mot en ekonomisk kris, tvärtom. Lika lite som vi inte får tro att infrastruktur är en engångskostnad som sedan försvinner. 

Många anser att det finanspolitiska ramverket bör avskaffas eller skrotas helt. Det håller vi inte med om. Grunden i denna kritik kommer ofta från ett missförstånd av vad det är. Att det finanspolitiska ramverket är ett statiskt objekt sedan 1990. Det är fel. Ramveket uppdateras vart åttonde år, det är alltså inte samma regler som funnits med under lång tid utan de har reviderats. Överskottsmålet har till exempel sänkts både 2007 och 2019, vilket visar att det går att genomföra sunda förändringar, och det bör vi fortsätta med. 

Göran Persson nämner i sin bok "Den som är satt i skuld är icke fri" att Sveriges välfärd bygger på sunda statsfinanser, och ju större de statliga lånen blir, desto mindre andel av den politiska spelplanen ligger i händerna på politiker. Den politiska spelplanen hamnar istället i händerna på privata investerare. 

När en stat tar ett lån fungerar det väldigt förenklat på samma sätt som när en privatperson gör det. Banken tar ut en ränta på det lån som personen har. När Sveriges statsskuld ökar kommer också räntekostnaderna att öka. 

När lånen ökar har de som lånat ut pengar alltså mer att säga till om. Staten blir medveten om att om man gör något som investerarna bedömer som riskfyllt ökar räntan och mer av svenska skattepengar går till att betala räntor, istället för att gå till skola, sjukvård och omsorg. När lånen ökar flyttas både pengar och makt från det svenska folket till privata investerare vars främsta mål är att tjäna pengar, inte att hjälpa Sverige. 

Lika lite som vi vill att våra skattepengar ska gå till Barbara Bergström, lika lite vill vi att våra skattepengar ska gå till privata investerare via svenska räntekostnader. Det är också att låta den nya generationen ta ansvar för andras misslyckande.

Att ge staten en mer liberal inställning till belåning riskerar att minska budgetdisciplinen, alltså hur väl politikerna följer budgetreglerna. Att politiken behåller den rådande budgetdisciplinen kan vi inte ta för givet. Länder som USA, Frankrike eller Storbritannien har systematiska underskott som leder till ökande statsskuld och med det räntebetalningar. Dessa länder har varit oförmögna att hantera sina växande underskott trots påtryckningar. 

Att det finns regler räcker inte för att de ska följas. Det är tufft för politiker att ta obekväma beslut, vilket besparingar nästan alltid är. Svenska politiker är ansvarsfulla. Men vad säger att även framtidens politiker, som får en liberal belåningspolitik, kommer att agera så? Har vi öppnat porten som kallas statlig skuldsättning sätter vi våra makthavare i en situation där de får allt svårare att säga nej.

Att Sverige ska låna mer till offentliga investeringar kan inte vara lösningen på alla morgondagens problem, det är däremot en lösning som sätter dagens generation unga och framtid på spel. Dagens politiker får inte luras till att tro att det inte finns en kostnad eller en risk med att staten ökar sina lån, varken om det är till ny kärnkraft eller nya stambanor.