Debatt: De norrländska broarna brinner

Det mullrar i den norrländska myllan – och denna gång är det inte skalven från sprängningarna i någon närbelägen gruva utan det är det uppdämda raseri som fått ligga och fräta på förtroendet för politiken i årtionden här uppe i norr. Vår landsända, halva av landet, har konsekvent dammsugits på naturresurser i över ett århundrade och får i dag se kommuner stå på gränsen till ekonomisk kollaps trots gigantisk produktion, då skattesystemet riggats emot dem. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Norrland, svenska Saepmie, råvarukolonin byggd på samisk mark med all den hänsynslöshet som industrikapitalismen kan uppdaga, en historia av tvångsförflyttningar, bygder lagda under vatten, expropriation och neglekt. Löftena har varit många om storheten i alla satsningar, där vattenkraftsdammarna skulle ge jobb och gratis elektricitet för all framtid och gruvorna dignat med guld som skulle få våra kommuner att blomstra. Det blev aldrig som de lovat.

När exploateringar ska säljas in så talas det tyst om uppstädningsnotan för Blaikengruvan på 230 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar, tyst om de gigantiska naturvärden i turistindustri och samiskt kultur- och näringsliv som förstörts av vattenkraften och ännu tystare om bortstrulade investeringar i Northland Resources. Det är denna tystnad som sommarens självständighetsdebatt brutit, med ett tydligt hot om att ta till drastiska åtgärder om vi i norr inte slutar att behandlas som en andra klassens medborgare, vars själva existens är ”tärande” och vars inkomster sägs grunda sig på allmosor från rikare delar av landet med skatteutjämningen. Det politiska etablissemangets högmod, personifierat i ett snedvridet skatte- och förvaltningssystem som konsekvent för ut de norrländska vinsterna ur regionen, är makalöst.

Det sägs vara högkonjunktur i Sverige i dag. Detta märks visserligen i Umeå men uppe i Tärnaby gapar butikerna tomma. Denna anrika ort som givit oss stjärnor som Anja Pärson och Ingemar Stenmark är i dag döende, förutom när turisterna kommer. Närmaste bankkontor ligger i dag 13 mil bort i Storuman och endast efter stora folkliga protester inrättades en ny uttagsautomat i anslutning till Konsum. Samma kamp för överlevnad speglas i Doroteaupprorets kamp för sin sjukstuga och Jokkmokkupprorets politiska fäktning med Vattenfall.

Samtidigt är jag övertygad om att självständighetsfrågan bara är en desperat yttring av frustration över situationen, som definitivt inte kommer att magiskt lösas av en storregion. I stället krävs konkreta åtgärder för återförandet av värdena som tas ut lokalt. Tre sådana åtgärder vore att införa lokal fastighetsbeskattning av råvaruexploateringar, införa kommunala koncessionsavtal med råvaruexploateringar samt införa möjligheten till lokalt veto mot nyetablering av råvaruexploatering. 

Dessa skulle i kombination med skatteutjämningen säkerställa livskraftiga kommuner i Norrland med möjlighet att bygga ut den offentliga servicen och minska utflyttningen. På detta sätt är det i vårt grannland Norge – ett tydligt exempel på att politiken kan göra skillnad.

Jag har i dagarna påbörjat processen att driva delar av detta inom Socialdemokraterna, som ett första steg i att vända utvecklingen. Låt det mullra allt starkare i varje by och socken tills makten hör oss!