Debatt: Därför stöttar jag hamnarbetarna

Jag är bara en av många som stödjer hamnarbetarna. För mig är det självklart bidra till konfliktkassan eftersom jag vet vad arbetet innebär, vilka risker som finns i det och hur viktigt facket är.

Som yngre sommarjobbade jag som blixt i Västerås hamn. Vi var många timvikarier, hjälmen användes sällan och under
den perioden inträffade några allvarliga olyckor där människor skadades.

Det var gubbarna i Norrköpings hamn, som ett år senare visade mig hur viktigt det är att arbetslagen tar hand om varandra. Skillnaden mot Västerås hamn var säkerhetstänkandet och arbetsmiljön; här användes hjälm, majoriteten av de anställda var erfarna yrkesmän och det fanns en helt annan stabilitet hos extrapersonalen.

Hamnarbetets skiftande natur och systemet med timanställda blixtare gör närvaron av ett starkt och lokalt förankrat fack extra viktigt, särskilt eftersom hamnföretagens vinster är beroende av att snabbt kunna kalla in extra arbetskraft utan att behöva ta långsiktigt ansvar för dem.

Ett fack som deltar i förhandlingar om arbetets organisering är enda möjligheten att skapa en mer dräglig arbetssituation. Säkerheten på arbetet är en av de viktigaste aspekterna av fackligt basarbete, och de som vet mest om säkerheten i praktiken är de som utför arbetet. Ingen ska behöva skadas på jobbet.

I takt med transportbranschens ökade betydelse för samhället har stora multinationella bolag tagit över driften av hamnar och terminaler, och det blåser kraftiga, antifackliga vindar. Runt om i Sverige har hamnföretag försökt att på olika sätt bryta den fackliga organiseringen, bland annat genom att ersätta timanställda med bemanningsföretag. Man använder sig även av destruktivalockouter och anstränger sig till sitt yttersta för att svartmåla människor som värnar om säkerheten på sina jobb.

Nu står Hamnarbetarförbundet som David mot Goliat. Men det behöver ju inte vara så. Även om landets arbetsgivarorganisationer står enade, är vi som stödjer Hamnarbetarförbundets kamp så oändligt många fler.

Jag har fortfarande hjälmen kvar, och insikten om hur viktigt det är att vi går ihop och tar hand om varandra. Det lärde jag mig av hamnarbetarna i Norrköping.