De tonårspojkar som tidigare dömts för en gruppvåldtäkt i Tensta i mars friades av hovrätten. De enormt starka reaktionerna efter domen visar att många vill att lagen ska stödja den som säger nej till sex. Det behövs en samtyckeslag, skriver Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt vid Stockholms universitet.

Hur kunde Svea hovrätt fria de sex unga männen från våldtäktsåtal efter att de hade utnyttjat en 15-årig flicka sexuellt, undrar många. Det enkla svaret är att svensk lag säger att det är fritt fram att ha samlag med någon – också den som just fyllt 15 – utan att bry sig om vad hon vill. Ja, också om man säkert vet att hon inte vill. Det krävs mer för att det ska bli ett brott.

Det här fallet skulle bedömas enligt våldtäktsparagrafen fram till 1 juli i år. Om inte våld eller hot om brott hade använts skulle den utnyttjade personen ha varit ”i hjälplöst tillstånd”.

Den lag som gäller händelser efter 1 juli i år talar istället om att den utnyttjade varit ”i en särskilt utsatt situation” – inte totalt hjälplös, det räcker om hon var ”allvarligt rädd”.

Hovrätten skriver att flickan ”mycket väl kan sägas ha varit i en mycket utsatt situation”. Om det betyder att det skulle blivit fällande domar om det hänt efter 1 juli i år är dock mycket osäkert. Det skulle också ha krävts att det varit ställt bortom rimligt tvivel att de unga männen förstått detta.

Att det här lilla steget – vad det nu skulle ha betytt i fallet – inte togs redan år 2005 kan vi tacka den socialdemokratiska regeringen och dess justitieminister Thomas Bodström för.

Trots att lagrådet uppmanade regeringen att åtminstone utvidga straffansvaret för våldtäkt genom att skriva in just den formuleringen vägrade man då att göra detta.

Att det dröjt ända tills nu innan det lilla steget tagits är alliansregeringens ansvar. När den äntligen begärde detta av riksdagen gick Socialdemokraterna med på det. Senfärdigheten är pyramidal. Ungdomarna i Tenstafallet gick i lågstadiet då det fanns ett välgrundat underlag att ta detta steg.

Men de enormt starka reaktionerna efter domen visar att båda de politiska blockens väljare vill ha en annan ordning. De vill att lagen ska stödja den som säger nej till sex. De vill ha en ”samtyckeslag” . Att utsättas för sex mot sin vilja upplevs som ett allvarligt övergrepp och leder till långvariga trauman. När samhället säger att det inte var ett brott blir det oerhört svårt att gå vidare.

Förslaget från alliansregeringens egen utredare satte gränsen vid brist på samtycke, men regeringen körde över både honom och en majoritet av remissinstanser.

Tidigare hade jag i en ”skuggutredning” på uppdrag av Miljöpartiet lagt fram ett förslag med samma inriktning. De finns alltså två färdiga varianter att välja mellan när man nu rimligen måste tänka om och slå fast att sex kräver samtycke.

Vad vi vinner är en möjlighet att påverka attityder och få färre övergrepp - precis som när vi förbjöd barnaga. Bevissvårigheter kommer vi att ha – men det har inte hindrat oss att dra gränsen rätt i lagen i andra sammanhang. Som regeringens egen utredare uttryckte det: Argumenten mot en samtyckesreglering håller helt enkelt inte.

Upp till bevis! Vuxenvärlden har med sin obegripliga signal till unga på det här området svikit länge nog.

Madeleine Leijonhufvud
Professor em. i straffrätt vid Stockholms universitet