Debatt: Dags för uranbrytning i Sverige?

En gång hade Sverige ambitiösa planer på ett helsvenskt kärnkraftsprogram som inkluderade att även bränslet, uranet, skulle vara inhemskt. Och faktum är att betydande urantillgångar finns i landet, om än i låga halter. En av de mer kända platserna, där också uran bröts, är Ranstad i Billingen, nära Skövde.

Under 60-talet utvanns här drygt 200 ton uran ur cirka 1,5 miljoner ton berg. De svenska kärnkraftverken förbrukar ca 1 500–2 000 ton uran per år. Efter folkomröstningen om kärnkraft 1980 begränsades antalet reaktorer i Sverige och det beslutades att de skulle avvecklas ”när så ansågs möjligt”. En av följderna blev att intresset för uranbrytning svalnade, i första hand därför att de relativt låga halterna i alunskiffern innebar att produktionskostnaderna blev höga. Men lokala protester mot det omfattande dagbrottet och miljöriskerna med detta hade också stor betydelse. Verksamheten lades därför ned.

Prospekteringen efter nya svenska urantillgångar fortsatte dock vilket innebär att det finns en god kunskap om urantillgångar i landet. Men 2018 infördes en lag som förbjuder prospektering och brytning av uran.

Sedan en tid har högerpartierna envist hävdat att ny kärnkraft är nödvändig för att klara den framtida elförsörjningen. Nu har även socialdemokraterna i viss mån öppnat upp för ny kärnkraft, kanske delvis för att slippa en känslig fråga i valet. Därmed tycks det finns en riksdagsmajoritet för ny kärnkraft.

Kärnkraft beskrivs av främst högerpolitiker i termer av modernitet, småskalighet (SMR), låga kostnader, miljövänlighet och att den går snabbt att bygga ut. Men vid närmare granskning visar det sig att småskalighet trots allt handlar om uppemot 1/3 av en konventionell reaktor, inget man placerar i kvarteret precis. Ofta talas det också om 4:e generationens kärnteknik, som möjliggör större energieffektivitet som ska lösa många av dagens problem, inte minst slutförvaringen. Men ledtiderna för ny kärnkraft leder oss helt klart längre fram i tiden än vad klimatfrågan kräver. Och de låga kostnaderna är osäkra prognoser. Men allt detta tycks svårt att tydliggöra i den politiska debatten.

Samtidigt som alltså många politiker till höger talar om ny kärnkraft med stor entusiasm nämns sällan något om bränsleförsörjningen. Ryssland har sedan många år varit en stor exportör (även till Sverige) liksom Kazakstan.

Störst exportör i världen är Kanada. Men när import från Ryssland och forna sovjetrepubliker nu minskar eller upphör är det tänkbart att priserna ökar och svensk uranbrytning kan bli intressant igen. Och när energitillgångar visat sig ha en obehaglig strategisk betydelse borde det vara naturligt att använda svenska tillgångar, dvs svenskt uran, särskilt om denna råvara ska svara för en stor del av svensk elförsörjning. Och även rent moraliskt borde den som vill bygga ny kärnkraft också förespråka, eller i varje fall acceptera, inhemsk brytning.

Utöver de strategiska argumenten borde kärnkraftsförespråkarna kunna använda samma argument som i Cementa-frågan: de höga nivåerna på svensk miljölagstiftning, miljöteknik och arbetsmiljö. Hur detta, kopplat till svensk uranbrytning, skulle bita på lokala opinioner och kommunpolitiker som ska hantera det kommunala vetot vill många av dem inte veta. I varje fall inte nu.

Dags därför att kräva besked av riksdagspartierna. En rätt obekväm fråga som högerpartierna förmodligen vill undvika, samma partier som så ofta motsätter sig vindkraft av miljöskäl. Och ingen har heller, vad jag har hört, föreslagit att lagen mot uranbrytning från 2018 ska upphävas. Inte ens vår minister som ”älskar gruvor.”

Dags alltså för kärnkraftspartierna att svara på frågan om inhemsk uranbrytning. Kanske kan det nyansera kritiken mot vindkraft och resa frågor kring deras svaga engagemang för förnybar energi och energihushållning. Fler måste inse att det inte finns energiutvinning utan miljökonsekvenser. Men det finns betydande skillnader inte minst vad gäller skalan på konsekvenserna i tid och rum.