Debatt: Dags för Bolund att begrava fossilfördraget

Det så kallade Energistadgefördraget (Energy charter treaty, ECT) är ett handelsavtal som går tillbaka ända till 1994. Genom fördraget har energibolag en möjlighet att stämma medlemsländerna på miljardbelopp vid särskilda domstolar utan möjlighet till allmän insyn. Bolag vars affärsmodell går ut på att producera energi på ett miljöfarligt och klimatskadligt sätt har alltså genom ECT rätt att stämma stater om till exempel de inför nya hårdare lagar som påverkar deras möjlighet att generera vinst på ett negativt sätt.

Detta fossilfördrag är konstruerat så att det ger industrin rättigheter medan stater bara har skyldigheter. Bolagen får genom fördraget en helt laglig gräddfil att kringgå nationella och europeiska domstolar och rikta skadeståndskrav gentemot stater som vill driva på för en kraftfull och ambitiös klimat- och energiomställning. 

Som medborgare har vi dock ingen insyn i eller möjlighet till påverkan på dessa processer, och inte heller stater kan använda dessa domstolsprocesser för att rikta krav mot bolagen för verksamheter som till exempel förorenar hav och luft eller accelererar klimatkrisen.

Enligt en granskning av Investigate Europe skyddar Energistadgefördraget fossila investeringar såsom kolkraftverk, oljeledningar och gasterminaler till ett värde av 344,6 miljarder euro. 

Ett aktuellt exempel på hur fördraget tillämpas kunde vi se i början av februari då den tyska energigiganten RWE tillkännagav att de stämmer Nederländerna i en ISDS-process och kräver 1,4 miljarder euro i ersättning. Anledningen till att de vill kompenseras är att Nederländerna (efter en uppmärksammad process där den nederländska regeringen tvingats skärpa sina klimatåtgärder) beslutat att avveckla sin kolkraft vilket gör det olagligt att bränna kol efter 2030. 

Även svenska Vattenfall har utnyttjat samma fördrag. Redan 2009 stämde Vattenfall Tyskland och begärde 1,4 miljarder euro för skärpta miljöstandarder som infördes på det koleldade kraftverk Moorburg i Hamburg. Ärendet avgjordes efter en förlikning där regionen gick med på att lindra miljökraven för kraftverket.

Med andra ord använde svenska statliga Vattenfall Energistadgefördraget för att urholka och försvaga tysk klimatpolitik.

Men detta är inte det enda exemplet där statliga Vattenfall har utnyttjat Energistadgefördraget för att kräva skadestånd för en skärpt miljöpolitik. Efter kärnkraftsolyckan i Fukushima i mars 2011 beslutade Tyskland att avveckla all sin kärnkraft till 2022, ett beslut som “drabbade” Vattenfall som hade kärnkraftverk i landet. 2012 inledde därför Vattenfall en process, som alltjämt pågår, där man kräver uppskattningsvis 700 miljoner euro i skadestånd för beslutet.

Men också svensk miljöpolitik hotas av fördraget. Det australiska prospekteringsbolaget Aura Energy hotade att stämma Svenska staten i en ECT-process. Skadeståndskravet uppgick till omkring 17 miljarder kronor, en summa som i sig till och med är större än hela Sveriges årliga klimat- och miljöbudget. Bakgrunden är att Sveriges riksdag dessförinnan beslutat att skärpa sin miljölagstiftning och förbjuda utvinning av uran.

Trots att Energistadgefördraget knappast är svaret på dagens utmaningar utan snarare tillhör en grogrund till de problem vi ställs inför är Sverige, häpnadsväckande nog, en av de mest inbitna försvararna av fördraget. När klimat ställs mot frihandel tycks Sverige fast i en retorik från förra århundradet.

Denna vecka genomförs förhandlingar för att “modernisera” Energistadgefördraget. Men eftersom nya beslut kräver enighet är det uppenbart att reformering av fördraget inte kommer att leda till de förändringar som är nödvändiga. Det enda rimliga är att överge och begrava Energistadgefördraget helt och hållet.

Varken Sveriges eller något annat lands miljö- och klimatpolitik ska tillåtas dikteras av enskilda bolag som primärt tjänar sina aktieägares intressen.

Per Bolund (MP), kommer du att verka för att Sverige lämnar detta otidsenliga fossilfördrag som motverkar en ambitiös klimatpolitik och våra gemensamma möjligheter att nå Parisavtalet?