Debatt: Dags att acceptera att det finns många Malmöbilder

Malmö brottas med segregation, utanförskap och kriminalitet samtidigt som det finns inslag av kreativitet, ett rikt kulturliv och framtidstro. Å ena sidan är Malmö ett enormt biståndsprojekt. Å andra sidan skulle ekonomin ganska snabbt kunna komma på fötter om de som arbetar i staden hade bidragit med skatteintäkter där, hellre än i de nu välbärgade kranskommunerna. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Det är hög tid att vi når insikten om hur komplex situationen i Malmö är, och accepterar att det finns många Malmöbilder på samma gång. Risken med Åbergs välskrivna bok är att de som sällar sig till den svartmålande skaran kommer att läsa den för att slå hål på myten om Malmö som möjligheternas stad och se den ökade invandringen som ett problem. 

En styrka i boken är att den synliggör en strukturell välvilja, som tycks härstamma från ett klassiskt borgerligt filantropiskt bildningsideal och som även dagens vänster verkar ha anammat. Inom ett sådant bildningsideal ger de mer bemedlade i samhället bistånd, ”gåvor”, till de mer behövande till exempel genom olika typer av projektstöd. Måhända är det dags att återuppliva det mer emanciperade bildningsideal som fanns inom forna tiders arbetarrörelse; ett ideal som handlar mer om att stärka människors självförtroende samtidigt som samhället ställer rimliga krav på medborgares skyldigheter. Genom att frigöra människan och samtidigt tro på människans kapacitet kan verkliga bildningsresor starta och påverka också på kollektiv nivå. 

I boken ställs frågan om vad som skulle hända om resten av Sverige blev som Malmö. För det första skulle ett stort antal förvärvsarbetande behöva bo och betala skatt i våra skandinaviska grannländer, för att kunna skapa liknande förutsättningar för Sveriges ekonomi som den som råder i Malmö. För det andra skulle det innebära att Sverige behövde utvecklas till en mångkulturell kuliss lik den på Möllan där segregationen är mer osynlig eftersom nya svenskar och majoritetssvenskar kanske roar sig i samma område men ändå inte i ett gemensamt krog- och nöjesliv. 

Den segregation som, precis som i Malmö, verkar under ytan existerar redan i många välkända internationella storstäder och väcker frågor kring verklig integration i en på ytan blandad stadsdel. Bokens budskap förmedlar att många lokala makthavare verkar blunda för utanförskapet i Malmö, men det låter sig tyvärr inte göras. Hoppet står till civilsamhället, till äldre och nyare folkrörelser och till en insiktsskapande folkbildning som frigör och fostrar människan till ansvar för sitt eget liv och för sin stad. Dagens Malmöbor borde kanske fråga sig vad de kan göra för Malmö, och inte enbart vad Malmö kan göra för dem.