Debatt: Därför är jag så besviken på Sverige

Efter den tragiska skjutningen i Skärholmen spreds ett klipp på när min partiledare Magdalena Andersson (S) konfronterades av systern till mordoffret. Hon är arg och besviken. Det är jag också. Inte specifikt på Magda. Men jag är besviken på Sverige.

Rösten i telefonen berättade att min gamla klasskompis var död. 

Jag var 18 år gammal och min telefon ringde. Rösten i telefonen berättade att min gamla klasskompis var död. Mördad. Min klasskompis som hade växt upp på samma gata som mig, som alltid spred glädje omkring sig och var älskad av alla. En mor som aldrig skulle få se sitt barn växa upp. Ett blodigt wake-up-call som visade att tryggheten och odödligheten vi trott på i själva verket var en illusion. Hans begravning var en av de största folksamlingar jag sett. 

Dagen jag fick telefonsamtalet, sprack bilden av det trygga samhället.

 Som barn flörtade jag och mina kompisar i Farsta med en sorts gangsterromantik. Vi tävlade om vem som var starkast, vem som var tyngst, och vem som kände vilka. Snacket gick alltid hett om vem som hade gjort vad, om vilka som var med i vilket gäng, om ”Gudfadern” och gangsterrap. 

Vi var barn och det var som en lek för oss. Min pappa brukar påminna mig om att jag frågade honom om han någonsin varit med i ett gäng. När han svarade nej blev jag besviken.

 På den tiden var kriminaliteten inte alls lika utbredd som den är idag. Eller i alla fall inte lika blodig. Det var ett fåtal personer i området som faktiskt begick brott. 

Men jag kan se tillbaka och följa utvecklingen år för år från det att jag var tolv år fram till nu. Hur området raserades. Alla slagsmål. Första gången en person började sälja sprit, hur fler ville börja tjäna pengar och hur droger tog sitt grepp om området och fler valde att ta steget in i brottslighet, första gången jag hörde om att en person blivit knivhuggen på en fest. Hur det inte fördömdes utan nästan glorifieras. 


Telefonsamtalet när jag var 18 var bara det första av flera.

Idag har jag förlorat många vänner. Vissa av dem hamnade i skottlinjen eftersom de glidit in i kriminalitet. Andra befann sig bara på fel plats vid fel tillfälle. En av dem, en kille som inte kunde skada en fluga, sköts ner framför sin kusin bara för att han liknade någon annan.

Att växa upp i Farsta, ett område som på senare år plågats av gängkriminalitet, har lärt mig mycket. Jag har fått uppleva de sociala orättvisorna, hopplösheten, och hur snabbt barnslig fascination kan leda till vuxna faror. Det är därför jag blev politiskt engagerad. Jag ville försöka lösa dessa problem.



Jag och mina vänner organiserade demonstrationer och startade föreningar för att höja den politiska medvetenheten. Men vi insåg snabbt hur djupt rotade problemen var och då kände vi oss maktlösa. 

Enligt senaste undersökningen från ungdomsbarometern är vi inte ensamma om känslan av maktlöshet. Mindre än en fjärdedel av Sveriges unga tycker att samhällsutvecklingen är på väg åt rätt håll. Den vanligaste orsaken unga uppger till sin bristande framtidstro är kriminalitet. Och mer än hälften av Sveriges unga upplever att politikerna inte kommer kunna lösa problemen vi står inför.

När jag växte upp var det mestadels barn vars föräldrar hade dåliga ekonomiska förutsättningar – de som alltid var utanför – som begick brott. Då var det lätt att peka på fattigdom som anledning till kriminalitet. Ändå gjorde ingen något. Idag är det inte längre så enkelt. Jag tror inte att jag ensam kan lösa problemen, men jag har några tankar om vad orsakerna kan vara – tillsammans kanske vi klarar av att åtminstone lösa några av dem.

För det första, skolan. Den ska vara en plats där barn får det stödet de behöver. Ungdomar med extra energi måste få hjälp att klara sig igenom skolan utan att behöva känna sig utanför. Skolan ska vara en plats där alla är lika – inte en plats där olikheterna skär sig som olja i vatten.



För det andra, barnfattigdom, trångboddhet och segregation. Diskussionerna om hur vi ska lösa dem finns, och fanns, men trots det uteblir verkliga lösningar allt för ofta samtidigt blir de rika rikare och de fattiga blir fler. 

För det tredje, gangsterromantiken. Det finns mycket forskning som säger att kulturen inte påverkar ungdomar negativt. Men frågan är i så fall varför företag spenderar miljoner på att kändisar ska synas med deras produkter i en liten scen? Indikerar inte företagens villighet att kasta pengar efter kulturen att den har ett större inflytande än vad vi tror på ungas livsstil? Vi måste prata mer om att topplistornas artister marknadsför en livsstil till ungdomar där pengar, droger, vapen och mord nästan alltid skildras positivt.

Jag tror att det behövs en omfattande strategi för att bekämpa gängkriminalitet. Det behövs återinvesteringar i skolor och fritidsgårdar. Socialtjänsten behöver adekvata resurser för att kunna hantera antalet ärenden effektivt. Och så måste vi bryta rekryteringskedjorna som drar in unga i kriminalitet, se till att de som döms för brott får rätt straff och adekvat rehabilitering istället för korta straff som inte leder till verklig förändring. Att “brösta en fyra och bli hundragubbe” ska inte vara en realitet. Straffen ska verka tills det verkligen anses att den unge inte dras in i brottslighet igen när den kommer ut. 

Rädda det trygga, varma samhälle som Sverige en gång var.

Vi som växte upp i områden som Farsta såg tecknen tidigt, medan politikerna inte agerade förrän problemen hade vuxit sig för stora. 

Som individ har du makt att påverka – genom att utbilda dig, engagera dig, organisera dig och kräva att makthavarna lyssnar. Låt oss arbeta tillsammans för att inte bara rädda en generation från gatans våld, utan faktiskt rädda det trygga, varma samhälle som Sverige en gång var.