Debatt: Därför är Akelius utspel om judar så oacceptabelt

I en intervju i Dagens ETC  (26/11) förklarar Roger Akelius att Hamas – den islamistiska terrorrörelse som den 7 oktober förra året utförde en massaker på civila israeler – inte alls är en terrororganisation. 

”Det är frihetsfolk som är frustrerade, Hamas. De är frihetskämpar”, säger Akelius, och upprepar argument och slagord som är vanliga inom de mest extrema delarna av Palestinarörelsen. Han tycker förvisso att det är fel att ”mörda oskyldiga”, men samtidigt begripligt. ”Men jag förstår ändå. Är man desperat så gör man sådana här grejer”, berättar Akelius.

Från att glorifiera Hamas till att rationalisera judehat som ett måhända beklagligt men förståeligt svar på Israels agerande är steget sällan långt. På frågan hur Akelius ser på den ökade antisemitismen, svarar han:

”Det är en otäck tendens. Men hade man gått ut från synagogorna i Sverige och sagt att vi tar avstånd från det som Knesset gör, då hade antisemitismen minskat. Jag tycker att man hade kunnat göra det.”

Svaret följs upp av Dagens ETC:s reporter: ”Du tycker att svenska judar ska ta avstånd från Israels krig, för att minska antisemitismen. Det anses vara antisemitism i sig att kräva att alla judar ska ta avstånd från Israel. Men du håller inte med om det?”

Nej, Akelius håller inte med. Istället säger han: 

”Man kan av misstag tro att svenska judar stödjer att Israel utrotar palestinier för att få lebensraum. Om svenska judar markerade mot Knessets handlingar så skulle antisemitismen minska i Sverige.”

Antisemitismen är en djupt förankrad kulturell tanketradition som tillskriver judar som kategori specifika negativa och hotfulla egenskaper, och som utpekar judar som ansvariga för nationella eller globala missförhållanden, kriser och konflikter. Hit hör också uppfattningen att judehatet på ett eller annat sätt är självförvållat och att judar genom att agera på det ena eller andra sättet kan reglera den fientlighet som riktas mot dem.

Att det inte endast handlar om omdömeslöst prat tydliggörs också av ordvalen.

Det är i denna kontext Akelius uttalanden rör sig. Att det inte endast handlar om omdömeslöst prat tydliggörs också av ordvalen. Enligt Akelius kan ”man” inte bara få för sig att svenska judar står bakom Israels krig utan att de stödjer ”utrotning” för att Israel ska få ”Lebensraum”. Sådana associationer av judar och Israel med Nazityskland  och Förintelsen ingår i vad som i forskningen kallas ”sekundär antisemitism”, det vill säga fientlighet mot judar som har uppkommit inte trots Förintelsen utan på grund av den. Det är ett sedan tidig efterkrigstid, och i vissa avseenden ända sedan andra världskriget, etablerat  tankemönster som Akelius här ansluter sig till.

I Göteborgs-Posten  (27/11), som intervjuade honom med anledning av att hans uttalanden om Hamas och svenska judar mött kritik i sociala medier, fortsätter Akelius på samma spår. Han hänvisar till att han donerat stora pengar till barnhem i Gaza för barn som förlorat sina föräldrar i konflikten, och tillägger: ”Kommer dessa barn förstå att antisemitism är värre än att döda mammor?”

Ingen har påstått att det ena är ”värre” än det andra. Den som ställer dödandet av palestinier i Gaza mot antisemitismen är Akelius, och budskapet är tydligt: med tanke på Israels agerande är judars utsatthet för hat och trakasserier ingen stor sak. Att kritisera judars (ytterst skiftande och motstridiga) uppfattningar om Israel-Palestinakonflikten eller någon annan fråga är självfallet lika legitimt som att kritisera icke-judars uppfattningar i samma frågor. Men att hävda att svenska judar, för att slippa utsättas för antijudisk rasism, ska ta avstånd från Israels politik är något  annat, och helt oacceptabelt. 

Skulle exempelvis någon kräva av svenska muslimer att de för att inte utsättas för antimuslimska fördomar och hat gör bäst i att ta avstånd från till exempel Turkiets, Saudiarabiens eller Irans politik, skulle förhoppningsvis det rasistiska i kravet vara uppenbart för de flesta.

Det mest obehagliga med Akelius utspel är kanske inte att han säger det han säger, utan att hans uppfattningar numera ter sig som relativt acceptabla i den svenska debatten.