Debatt: Crowdfunding kan lyfta Europas progressiva krafter

Vi står inför en revolution av små givare inom politiken och det civila samhället. Kampanjfinansiering, som en gång i tiden var förbehållet staten och en handfull rika individer, formas nu alltmer av gräsrotsbetalningar - allt från engångsbidrag, motsvarande priset på en kaffe, till regelbundna stående betalningar till stöd för politiska mål eller bredare sociala frågor.

Denna förändring, som har sin grund i sociala medier och andra digitala verktyg, ökar medborgarnas engagemang i särskilda sakfrågor eller politiskt drivna kampanjer, och har dessutom den fördelen att givargrupper får snabbare och mer detaljerad feedback om de initiativ som de vill främja.

I Europa är utnyttjandet av massgivarnas engagemang, som ett kampanjverktyg, fortfarande i sin linda – särskilt om man jämför med den insamlingsverksamhet och de rörelser som politiska grupper i USA ägnar sig åt. 

För att ge en känsla av omfattningen, för perioden 2018-2021 stod små donationer till europeiska partigrupper för mindre än mindre än en procent av de totala donationerna. Uppdelat på grupper utgjorde de bara elva procent av de totala intäkterna för Europeiska kristna politiska rörelsen, två procent för Förnya Europa, och en procent för Europeiska fria alliansen, Europeiska gröna partiet respektive Identitet och demokrati. 

På andra sidan Atlanten är bilden en helt annan. Små gräsrotsbidrag från enskilda medlemmar, som nu går in på sitt 30:e år som ett inslag i politiska rörelser, utgör idag upp till 78 procent av medlen i vissa kampanjer.

Ett genombrott i USA kom förmodligen 2012, när Barack Obama samlade in 23 000 små donationer under de första 24 timmarna av sin återvalskampanj. Denna trend förstärktes ytterligare fyra år senare i och med Bernie Sanders valkampanj. Senatorn från Vermont samlade in  1,5 miljoner  dollar i mikrodonationer under den första dagen av sin kampanj, innan han samlade in hela  73 miljoner dollar i årliga mottagare från små givare. 

Utöver den övergripande statistiken för varje kampanj framträdde en grundläggande verklighet: givare och volontärer var inte uteslutande bundna till varandra, eller i direkt konkurrens med varandra. Det medborgerliga engagemanget är större än många tror, och mindre givare kan utnyttjas för att ge nya impulser och nå ut till dem som ringer, knackar dörr eller organiserar demonstrationer. 

Som Patrick Frank, som arbetade med Obamas kampanj 2012 och som nu leder Lundas insamlingsplattform i Europa, uttryckte det: ”Det handlar inte bara om pengar.” När kampanjer ber om donationer ber de om vår hjälp...att påverka världen omkring oss på ett positivt sätt. Det handlar om att göra människor till en del av en kampanj, oavsett om de är fysiskt närvarande eller inte.

Gräsrotsrörelsen bakom Sanders kampanj var ett exempel på kraften i att förändra den allmänna politiska debatten genom en gräsrotsrörelse. Den taktik som Sanders och andra progressiva krafter, däribland Alexandria Ocasio-Cortez, har utarbetat används nu i stor utsträckning i val av alla storlekar och hjälper kandidater och rörelser som historiskt sett kan ha mött finansieringshinder – däribland kvinnor, mörkhyade personer, medlemmar av hbtq-samhället och låginkomsttagare i USA.  

Denna utveckling i USA visar på de möjligheter som finns i Europa för jämförbar verksamhet.

Inför en rad viktiga omröstningar, inklusive valet till Europaparlamentet i juni, visar offentliga register att endast 31 mikrodonationer gjordes till paneuropeiska grupper under det senaste året. Detta är en överväldigande siffra, som visar hur långt borta de europeiska partierna är för sina väljare. Det gäller även i enskilda medlemsstater, där progressiva krafter, mot bakgrund av växande politiska utmaningar, kämpar för att inte bara mobilisera medborgare bakom rörelser som effektivt kan slå tillbaka den ökande högerpopulismen, utan även vinna.

En övergång till gemenskapsfinansiering skulle kunna ge dem den ammunition de behöver i detta avseende och injicera en välbehövlig dos av demokrati i våra politiska system.  

Genom att uppmuntra små och regelbundna donationer finns det en möjlighet att engagera och få med fler medborgare i det progressiva tältet på lång sikt. Ett sådant steg skulle ge partierna inflytande i deras kamp mot extremhögern, både på nationell nivå och på en bredare europeisk nivå, och i slutändan hjälpa dem att forma och leverera vinnande kampanjer i viktiga frågor, såsom social rättvisa, miljömässig hållbarhet och ekonomisk jämlikhet.

Det har redan förekommit flera fall som visar på potentialen hos politisk crowdfunding. I Italien, till exempel, trängde den en gång uppåtgående direktdemokratiska Femstjärnerörelsen undan sina politiska rivaler och samlade in över en miljon dollar i community-finansiering på sin väg till makten 2018. I Spanien, 2023, uppnådde genombrottspartiet Sumar, som vi hjälpte till att stödja, sitt kampanjmål att samla in 100 000 euro inom en månad efter sin lansering, med donationer på i genomsnitt 30 euro; och i Storbritannien hade Momentum-rörelsen, som försökte dra Labourpartiet tillbaka till sina rötter på den politiska vänsterkanten, mycket av sin framgång att tacka för en effektiv markkampanj, som gjorde att dess medlemsantal fördubblades inom loppet av tolv månader. 

Problemet, när vi blickar mot en hotande ”värderingskamp” både inom enskilda medlemsstater och det bredare EU-27, är att detta arbete fortsätter att vara spasmodiskt till sin natur – något som progressiva måste ta itu med om de ska kunna se en uppgång vid valurnorna. 

Sanningen är att vi måste göra mer för att engagera medborgarna i vår demokrati. Den progressiva vänsterns energi och kampanjer i USA visar vad som är möjligt när det finns en bred uppslutning kring en viss sak. Det vore klokt att notera och integrera några av dessa metoder i våra partimodeller, här i Europa, om vi menar allvar med att bygga rörelser som kan åstadkomma positiv förändring.