Debatt: Corona måste bli slutet för åtstramningarna

Vi står i mitt i vad som förmodligen är den allvarligaste kris som vårt folk och vårt samhälle har mött sedan andra världskriget. Corona-virusets spridning drar som en stormvind över Sverige och över världen. Krisen hotar att slå sönder familjer, rycka undan tryggheten för många barn, vars uppväxt kommer att präglas av den ekonomiska käftsmäll. Tiotusentals unga kommer inte att kunna slå sig in på en stenhård arbetsmarknad, präglad av massarbetslöshet. 

Det borde vara än mer uppenbart att den nyliberala politik som förts i 30 år med nedskärningar och avdemokratisering av samhällen måste dödförklaras. 

Om vi inbillar oss att vi, "bara vi kommer igenom krisen", kan köra igång med åtstramningar igen, om vi tror att vi kan fortsätta på samma sätt som vi gjort tidigare under 30 år, då tar vi fel. Vi måste återupprätta och återskapa välfärdssamhället och stärka demokratin. För den så kallade nyliberalismen har raserat stora delar den offentliga sektorn, den som borde ha stått väl rustad inför dagens kris. Vi måste kräva välfärdsstaternas återuppbyggnad, en fördjupning av demokratin och ett äkta solidariskt engagemang för en hållbar utveckling. 

Arbete åt alla är en jämställdhetsfråga också. Den rådande arbetsmarknadspolitiken slår hårt mot kvinnor. Särskilt undersysselsättningen, ofrivillig deltid, är något som särskilt hårt drabbar kvinnor. 

Dagens politik är också ett slöseri med resurser. Om kvinnor arbetade heltid i samma utsträckning som män skulle Sveriges BNP öka med cirka 500 miljarder kronor per år. Om utrikes födda kvinnor arbetade i samma utsträckning som inrikes födda kvinnor skulle de offentliga finanserna stärkas med 37 miljarder kronor. Ett program för full sysselsättning sätter stopp för detta slöseri. Det kommer också att göra konkret skillnad i kvinnors liv och göra Sverige till ett mer jämställt samhälle. 

Rätten till arbete åt alla är också en integrationsfråga. Arbetslösheten bland utrikes födda är mer än tre gånger så hög som bland inrikes födda. Om vi går mot full sysselsättning är detta en samhällsförändring som kommer att särskilt gynna de utrikes födda. 

Men i riksdagen råder nyliberal konsensus. Det finanspolitiska ramverket ska värnas, som det heter. Offentliga finanser ska gå med överskott, staten och resten av den offentliga sektorn ska dra in mer pengar än den gör av med. Regeringen kan nog tänka sig att göra en del avsteg nu under krisens akuta fas, men av den ekonomiska vårpropositionen framgår tydligt att vi efter krisen ska tillbaka till åtstramningarna. Att på allvar gripa in för att stoppa massarbetslösheten tycks inte finnas på regeringens karta. Vänsterpartiet pratar vitt och brett om investeringar och jämlikhet, men vill egentligen inte ändra på något i den ekonomiska politiken. Vänsterpartiet vill gå från krav på överskott i statsbudgeten till krav på balans, en obetydlig ”justering” i det finanspolitiska ramverket om drygt 15 miljarder kronor om året, som inte ens duger till en ideologisk markering i förhållande till regeringspolitiken. 

Som socialist står jag i total opposition till den nyliberala ideologi som ligger till grund för dagens ekonomiska politik. Ekonomin ska finnas till för folket, inte tvärtom. Folkets väl går före storfinansens, som socialdemokraterna uttryckte saken en gång för länge sedan och som länge var en ledstjärna i Vänsterpartiets politik. 

Ovanstående ståndpunkter är min syn på ekonomin, och den ideologin, som kommer till uttryck i min följdmotion till 2020 års ekonomiska vårproposition. 

Jag menar att det nu är dags att övergå till en offensiv ekonomisk politik för arbete, jämställdhet, jämlikhet, trygghet och bostäder åt alla. 

Om vi överger den åtstramande nyliberala finanspolitiken kommer vi att inte bara kunna möta krisen, utan också se fram emot en ny framtid åt folket och en framtid åt våra barn. Vi har råd med omfattande offentliga investeringar i bostadssektorn, i vården, skolan och omsorgen, i infrastruktur, i ny teknik för klimatomställning, med anständiga pensioner. 

Corona-krisen visar oss vilka som är de verkliga samhällsbärarna. Det är vanliga människor som arbetar, de som om vårdar de sjuka, sörjer för våra gamla, ger kunskaper åt våra barn, ser till att transporterna fungerar och att det står mat på butikernas hyllor. Det är de, inte Jacob och Marcus Wallenberg, som stödjer och bär oss i denna svåra tid. Det ska synas i den ekonomiska politiken.