Budapests taktikbok – en mall för Trump och populister i Europa

Betydelsen av supervalåret 2024 har ökat ytterligare på grund av den populistiska högerns frammarsch. I Europa bekräftades nyligen det svällande stödet för extremhögern i EU-valet. I Frankrike tvingade valresultaten Emmanuel Macron att upplösa nationalförsamlingen och utlysa nyval, vilket kan vara början på ett radikalt skifte i landets politiska riktning, samt dess relation till EU. I Österrike ser det ut som att Frihetspartiet lär ta makten i höstens nationella val. Italiens premiärminister, Giorgia Meloni, hyllas nu av många som kungamakare i nästa EU-parlament efter hennes partis, Italiens bröder, kraftigt ökade stöd. I Tyskland underminerar partiet Alternativ för Tysklands ökade stöd bland väljarna den sittande och socialdemokratiskt ledda koalitionsregeringens auktoritet. Och detta sker före Donald Trumps väntade återkomst, han ligger just nu jämsides med Joe Biden i opinionsmätningarna i USA.

Dessa partiers valframgångar är en sak, att behålla makten är en helt annan. Men Ungern och Viktor Orbáns agerande som premiärminister är en fallstudie för dagens populister för hur man konsoliderar framgångar i val till långvarigt inflytande.

Orbán har varit Ungerns premiärminister, med konstitutionell majoritet, i 14 år i rad. Detta har gett honom ovanligt stort inflytande som låtit honom forma landet efter sin egen personliga vision. Och hans långa tid i toppen av det politiska systemet avslöjar mycket om hur demokratiska institutioner kan vara sårbara för populistiska strategier.

En politisk infrastruktur som låter dem ta kontroll över landets politiska, rättsliga och kommunikativa resurser.

När vi talar om Orbán bör vi först identifiera de karaktärsdrag som moderna populister måste ha för att nå framgång. De behöver vara karismatiska men även kunna förmedla till enkla, övertygande budskap om nationell stolthet, välstånd, och deras förmåga att försvara landet mot yttre hot. Och, mer diskret, behövs kunskap om hur man bygger en politisk infrastruktur som låter dem ta kontroll över landets politiska, rättsliga och kommunikativa resurser.

Få av dagens populister visar alla dessa drag. Jarosław Kaczynski och det polska partier Lag och rättvisa lyckades ta den statliga infrastrukturen (2015–2023) men saknade i slutändan den karisma som behövdes för att behålla makten.

Ledare som Trump har detta drag, men har i stället svårt för att bygga den organisation och de system som behövs. Den före detta presidentens team har insett detta och har därför lanserat Project 2025 och rekryterat strategiskt för att ha en mer effektiv administration om man vinner makten en andra gång. Inspirationen för detta projekt verkar vara Ungern. På nästan daglig basis hyllas Orbán av Republikanernas supportrar och allierade medier. Senator J.D. Vance, som av många tros bli Trumps medkandidat, sa nyligen att USA ”har mycket att lära” av Ungern. Samtidigt har Trump själv sagt: ”Det finns ingen som är bättre, smartare eller en bättre ledare än Viktor Orbán. Han är fantastisk.”

Dessa lovord visar att det vi kan kalla ”Budapests taktikbok” – och den mall den utgör för andra högerpopulister för hur man håller fast vid makten – blir alltmer attraktiv. Den inkluderar manipulation av valsystemet och valdistrikt för att gynna det regerande partiet, att ställa underrättelsetjänster under politisk kontroll, att få åklagarmyndigheten att följa den politiska viljan, att underminera rättsväsendets oberoende, att urholka författningsdomstolen och fylla den med partilojalister, samt att ta kontroll över media genom ett propagandaministerium.

Dessa åtgärder, när de vidtas tillsammans, kan ge nästan obegränsad makt och hjälpa en maktlysten autokrat.

Dessa åtgärder, när de vidtas tillsammans, kan ge nästan obegränsad makt och hjälpa en maktlysten autokrat att behålla sitt inflytande på lång sikt, samtidigt som de demokratiska institutionerna gradvis förlorar sitt oberoende.

Orbáns framgångar beror till stor del på hans förmåga att undvika impopulära åtgärder, och rama in frågor på ett sätt som överskrider det traditionella perspektivet om höger- och vänsterpolitik. Detta resulterar i en politisk infrastruktur baserad på personliga kontakter, vilket demonterar de statliga institutionernas och tillsynsmyndigheternas oberoende ställning. Idag styrs varje betydande institution i Ungern av en person som handplockats av Orbàn. ”Maktfabriken”, som analytiker kallar den, fungerar som en väloljad maskin: Péter Polt, en av premiärministerns allierade och Ungerns chefsåklagare, har anklagats för att inte lagföra fall i vilka personer från Orbáns inre krets är inblandade. Antal Rogán, känd som Orbáns propagandaminister, har givits kontroll över landets civila underrättelsetjänster. ”Nu kan jag se i stort sett vad jag vill”, sa Rogán i en sällsynt intervju.

Att förvandla politisk makt till ekonomisk makt är ett mycket viktigt steg. Detta går långt utöver vanlig korruption och har för syfte att omdana landets samhällsstruktur. Skapandet av en ny ekonomisk elit syns tydligt i fallet Lőrinc Mészáros, en av Orbáns barndomsvänner. Mészáros har klättrat från en oansenlig bakgrund till att bli landets rikaste man och någon som möjliggör och underlättar för Ryssland att finansiera allierade populister, inklusive Marine Le Pen. Även premiärministerns egen svärson, István Tiborcz, har gynnats ekonomiskt. Både Tiborcz och Mészáros påstås ha berikat sig själva genom lukrativa statliga kontrakt som stödjs av EU.

Retoriskt är målet att skapa ett evigt tillstånd av strid genom att konstant peka ut fiender både utanför och innanför landets gränser, samt att låta ledare utge sig för att vara folkets ”heroiska beskyddare”. Och genom att kalla oppositionen för ”förrädare” och ”folkfiender” stärker man sin position.

Orbán hävdar ofta att Ungern befinner sig i en existentiell kamp mot Bryssel och andra internationella inflytanden, och använder sig av nationella samråd för att stödja sin ståndpunkt. Dessa samråd, som ger sken av demokratiskt deltagande, innehåller alltid ledande frågor och lägger skulden för regeringens misslyckanden på profiler såsom Ursula von der Leyen och George Soros, där den sistnämnde ofta är föremål för smutskastningskampanjer med stöd från staten. Populister är utan tvekan redan bekanta med vissa inslag i denna retorik, men en fullt utvecklad ”maktfabrik” är fortfarande bara en ambition för de flesta.

Vad som möjligt var brytpunkt för högerpopulismen i Europa, och Donald Trumps hägrande återkomst i USA, gör det särskilt aktuellt att närmare undersöka ”Budapests taktikbok”. Orbáns förstörelse av den ungerska demokratin på ett knappt årtionde vittnar om hur snabbt det går att ta över en stat. Det väcker även tanken på ett framväxande, bredare och illiberalt internationellt samfund som utformats efter politiken vi sett i Ungern.