Debatt: Bra bistånd ger utveckling – fastnar inte i välgörenhet

I en replik till mig på ETC den 29/10 skriver Tajma Sisic, SSUs internationella ledare, att den socialdemokratiska biståndsprincipen bygger på solidaritet och förståelse. Det är precis den solidariteten som jag anser har hämmat länder från utveckling. Vad hon beskriver är välgörenhet utan krav eller dokumentation.

Solidariteten innebär en kollektiv finansiering för ett gemensamt ändamål. Att bygga biståndsstrategin med utgångspunkt i hur mycket resurser man kan avsätta, istället för att se till behov och effektivitet, har lett till att det välvilliga svenska biståndet också har urartat.

Den enorma summan som biståndsbudgeten numera uppgår till, 52 miljarder, är långt över vad Sida har förmåga att hantera, vilket medför att allt växande summor lämnas som helt ovillkorat stöd till multilaterala organisationer. Det ser faktiskt ut som om den egentliga avsikten i grunden inte är att åstadkomma förändring i världen, utan att tillgodose vårt behov av godhet.

Den insats som FN:s flykting­organ UNHCR står för är ett viktig arbete. Det går dock inte att stirra sig blind på organisationens syfte. Man får inte förväxla förhoppning med utfall. Vid upprepade tillfällen har det rapporterats om korruption och missförhållanden inom UNHCR (se inte minst NBC:s reportage från 2019).

För att något ska vara skattemässigt motiverat behöver det kunna vara spårbart för att ge möjlighet till utvärdering och ansvarsutkrävning. Våra beslutsfattare måste veta om och i vilken mån som stödet har uppfyllt sitt syfte.

Att rika länder har en skyldighet att hjälpa fattigare länder är vi ense om. Vad jag ifrågasätter är om utvecklingsbiståndet i dags­läget bidrar med någon reell hjälp. Man kan satsa hur mycket pengar som helst i bistånd, men om mottagarlandet saknar, och är helt ointresserat av, grundläggande infrastruktur i form av demokrati, marknadsekonomi, möjlighet till uppföljning och rättsligt skydd för företagande och äganderätt, faller pengarna rakt ner i ett svart hål.

Utan dessa förutsättningar bidrar biståndet tvärtom till att cementera en ohållbar situation. Dessutom måste utvecklings­länderna få tillgång till den europeiska marknaden, vilket socialdemokraterna i EU inte direkt har underlättat. Biståndsstrategin måste göras om för att inte riskera att hämma utveckling.

Välgörenhet kan hjälpa för stunden, men minskar möjligheterna till en långsiktigt hållbar utveckling. Skattefinansierat bistånd ska därför bidra med utveckling, inte utgöra välgörenhet.