Debatt: Bostadspolitiken för nyanlända måste bygga på verkligheten

Ett hem är en förutsättning för att känna trygghet. Det är en grund som behövs för att skapa ett sammanhang och bygga en vardag. Det finns en uppfattning om att svensk välfärdspolitik garanterar bostad för alla. Men så är inte fallet. Stort ansvar läggs på individen som hänvisas till årslånga bostadsköer och en okontrollerad andrahandsmarknad. Det akuta läget på bostadsmarknaden är detsamma i majoriteten av landets kommuner, på såväl vår landsbygd som i våra städer. Vi behöver en ny social bostadspolitik som garanterar ett tryggt boende för alla, oavsett nätverk och inkomst.

I Boverkets bostadsmarknadsenkät från i år uppger 243 kommuner att de har ett underskott av bostäder och 225 kommuner uppger att de har en bostadsbrist för nyanlända personer. Bosättningslagen ger kommunerna ansvar att ordna boende till de nyanlända personerna som anvisats till kommunen efter att de har fått uppehållstillstånd under två år. När tvåårsgränsen är nådd har kommuner tolkat lagen på olika sätt. Vissa kommuner har valt att ta ansvar och förlänger kontrakten tills de nyanlända personerna hittar en egen bostad. Andra kommuner, till exempel Lidingö, har valt att vräka de nyanlända personerna även om de inte har någonstans att flytta till. Kommunernas tak över huvudet garanti innebär inte ett hem och det är inte ovanligt att hänvisas till nätter på härbärgen. Kapitalsvaga individer utan nätverk tvingas till ett ständigt sökande efter korttidskontrakt med flyttar flera gånger om året. Detta försvårar allvarligt skolgången, språkinlärningen och/eller möjligheten till arbete. En konsekvens för många är att de försätts i en strukturell hemlöshet som är mycket svår att ta sig ur.

Refugees Welcome Housing Sweden har sedan hösten 2015 jobbat dels med att hitta inneboende lösningar för nyanlända personer hemma hos etablerade personer, dels med att hjälpa nyanlända personer att söka egen bostad. I vårt arbete ser vi de stora utmaningar som nyanlända personer möter på bostadsmarknaden. Vi upplever att det finns ett minskat intresse och en minskad förståelse för den livssituation som nyanlända personer ofta befinner sig i. Till skillnad från då vi började arbeta 2015 förväntar sig hyresvärdar idag att en person i etableringsprogrammet ska ha möjlighet att matcha de marknadshyror som råder på andrahandsmarknaden i övrigt. Vi har också en strukturell problematik där nyanlända personer ofta förbises på grund av språkbarriärer eller utsätts för antingen direkt eller indirekt diskriminering i samband med sitt sökande efter bostad. Och även om det har förbättrats så dröjer det fortfarande fem år innan hälften av alla nyanlända personer har etablerat sig på arbetsmarknaden. Utan arbete kan en inte konkurrera med köpstarka individer som förvärvsarbetar. Vi är många både inom kommun och civilsamhälle som försöker stötta nyanlända personer i att söka bostad. Tjänstemän letar över hela landet, civilsamhället samlar ihop donationer för att stötta med hyra. Hjälper till med kommunikationen och ringer runt till vänner och bekanta för att försöka bidra till våra nya vänners etablering. Det sliter på engagemanget och många bränner ut sig för att de akuta bostadskriserna avlöser varandra. I grund och botten handlar det om bristen på ekonomiskt och socialt kapital. Det måste till flera förändringar för att vi i Sverige, oberoende av vilken sektor vi är verksamma inom, ska kunna arbeta effektivt med bostadsfrågan och kunna erbjuda ett tryggt hem för alla som bor här.

1. Nyanlända personer i etablering får i medelersättning mellan 5024–6695 kronor i månaden. Nivån på ersättning kan påverkas av sysselsättningsgrad i etableringsprogrammet, lön för annat arbete med mer. Det extra stöd som kan sökas från Försäkringskassan gäller bara vissa individer och boendeformer. Till exempel så ger inte inneboendekontrakt, en delad bostad, rätt till bostadsersättning från Försäkringskassan. Bara ett rum på andrahandsmarknaden kan kosta mellan 4 000–6 000 kronor. Ersättningen är för liten för att kunna betala en hyra och täcka övrig levnadskostnad under månaden. Villkoren för bostadsersättning bör anpassas till den verklighet som de i behov av den möter. Detta krävs för att personer aktivt ska kunna söka boende och självständigt etablera sig på bostadsmarknaden.

2. Den stora efterfrågan på bostad i kombination med den oreglerade andrahandsmarknaden gör det möjligt för kapitalstarka individer att köpa bostadsrätter och sedan hyra ut dem till ockerhyror. Detta skapar moraliska dilemman för vår organisation som i vissa fall går in och stöttar med hyra. Vi vill inte att donerade pengar ska gå till hyresvärdar som skor sig på individer som är i desperat behov av bostad. Andrahandsmarknaden bör regleras via offentliga institutioner och begränsa den maximalt tillåtna hyran vid uthyrning. Kontroll och granskning av att de objekt som hyrs ut på andrahandsmarknaden följer regleringarna ska inte medföra en kostnad för de bostadssökande. Detta för att minska risken för att utsatta grupper utnyttjas, där till exempel nyanlända personer kan ses som en och arbetslösa som en annan.

3. Hyresvärdar kan ställa höga krav på deposition och på att individer ska ha ett lönearbete. Etableringsersättning och bostadsersättning bör likställas vid annan inkomst såsom lönearbete. Så att nyanlända personer kan konkurrera med övriga på bostadsmarknaden utan diskriminering för typ av inkomst.

4. Många bostäder förmedlas via kontakter och informella nätverk- nätverk som nyanlända personer inte har tillgång till. Det arbete för möten och mötesplatser som redan bedrivs idag inom olika sektorer för att skapa utrymme att bygga dessa nätverk mellan etablerade och nyanlända människor bör fortsätta stöttas och utvecklas.

Att vräka nyanlända personer, som betalat hyra under de två åren som de varit hyresgäster i kommunens förmedlade boenden, skapar desperation som gynnar oseriösa aktörer på bostadsmarknaden. Vi uppmanar till en ny social bostadspolitik och till att kommunerna tar ett långsiktigt ansvar för de nyanlända personernas etablering.