ETC Stockholm
Debatt: Bostadsdebatten får inte bli ett skyttegravskrig
ETC Stockholm
Det är positivt att debatten om hur vi bygger staden engagerar många. Men bostadspolitiken bör inte reduceras till polariserade och låsta positioner i form av så kallade nimbys mot yimbys. Att bygga bostäder som människor har råd att bo i handlar i slutändan om människors liv och frihet, skriver vänsterpartisterna Ann-Margarethe Livh och Sebastian Wiklund.Det är skribenten och inte ETC Stockholm som står för åsikten.
Bostadsbristen gjorde att kvinnor och barn bodde allt längre på skyddade boenden under 2014 – i snitt 50 dygn per kvinna. Det skriver Unizon – som samlar 120 kvinnojourer, tjejjourer och andra stödverksamheter som arbetar för ett jämställt samhälle fritt från våld – i sin verksamhetsberättelse för 2015.
En konsekvens av detta var att kvinnojourerna tvingades säga nej till två av tre kvinnor som sökte plats på ett skyddat boende. Den huvudsakliga anledningen till att söka stöd hos en kvinnojour är fysiskt och/eller psykiskt våld, hot och förföljelse. Bostadsbristen har alltså förödande konsekvenser. Kvinnojourerna har även tidigare larmat om att denna situation till stor del beror på brist på hyresrätter och att problemet är särskilt allvarligt i Stockholm.
Detta är ett perspektiv på behovet av bostäder som vi inte kan blunda för.
Bostadsbristen har fler sociala konsekvenser. I höstas presenterade Stadsmissionen sin årliga hemlöshetsrapport som visar att tiotusentals människor i Sverige lever i hemlöshet eller är utestängda från den ordinarie bostadsmarknaden. En av förklaringarna till detta är den svåra bostadsbristen. Stadsmissionen skriver att när bostadsproduktionen i en stad släpar efter trots pågående inflyttning så är det en strukturell förklaring till risk för hemlöshet.
Likaså att det blir svårare för bostadssökande utan pengar på banken att hitta en bostad när balansen mellan bostadsrätter och hyresrätter snabbt ändras. Stockholm framhålls särskilt i dessa sammanhang. Att Stockholm nu dessutom höjer sin ambition när det gäller flyktingmottagande ökar behovet av bostäder ytterligare.
Det är tydligt att ingen tjänar på att diskussionen om var och hur vi bygger sköts genom ett skyttegravskrig. Vi ska föra ett samtal om hur vi planerar och bygger staden för att skapa en boendemiljö där vi kan trivas, från politiskt håll är det vårt ansvar.
Samtidigt måste vi också ta ansvar och ge en röst i bostadsdebatten till människor i socialt utsatta situationer, till människor som inte redan har en bostad.
De allra flesta av oss kommer också själva att på ett eller annat vis vara beroende av att vi bygger bostäder som människor med vanliga inkomster har råd att efterfråga. I det här läget måste vi alla invånare i denna stad tillsammans se hur vi på ett demokratiskt och hållbart vis kan hitta konstruktiva lösningar. Endast på det viset når vi vårt mål om bostad åt alla.
