Debatt: Bostad räcker inte för hemlösa

För fyra år sedan startade Moderaterna i Stockholm projektet Bostad Först för hemlösa. Jag ser hela projektet som en stor kränkning av människor i hemlöshet, de får inte den hjälp de behöver, skriver boendestödjaren Bengt Gunn.

När moderaten Ulf Kristersson sjösatte projektet Bostad Först här i Stockholm var det med tanken att ”alla kan bo”. Efter nio månader ska du få förstahandskontrakt på din lägenhet. 

Nu finns inga krav på drogfrihet eller motiverande arbete, allt sådant sköts av vårdcentraler och frivilligorganisationer. Det spelar ingen roll om du sovit på pissoargolv och på parkbänkar i 20 år – in i en lägenhet och lycka till. 

Det tragiska är att man inte vill se att över 60 procent av dessa människor är svårt beroendestörda av olika droger och de övriga 40 procenten har en psykisk problematik. Mycket ofta har man både ett beroende och en psykisk funktionsnedsättning. Två fakta som Ulf Kristersson inte ville ta in i sin planering. 

Man blir inte hemlös utan anledning. Som hemlös lever du i ett konstant kaos. Som hemlös är du också så fruktansvärt nertryckt av skam och skuldkänslor att meningsfullheten att komma tillbaka från hemlöshet, beroende och psykisk ohälsa är mindre än noll.  

Jag har arbetat med svårt beroendestörda människor i 25 år nu, de senaste 11 åren som boendestödjare på enheten för hemlösa. Jag ser hela Bostad Först-projektet som en stor kränkning av människor i hemlöshet. 

Det ”gamla” systemet med träningslägenhet och försökslägenhet fungerade bra. Vid återfall eller till exempel psykos, kom du efter behandling till en lägenhet med de professionella boendestödjare som finns på enheten för hemlösa.

Över 90 procent av svårt beroendestörda och psykiskt nedsatta människor i det gamla systemets boendetrappa klarade att ta över sina försökslägenheter. Det tar oftast flera år att återhämta sig, men med boendestöd, motiverande samtal, skuldrådgivning och handläggare som aktivt deltar, så fungerar återhämtningen till ett värdigt liv bra. 

I Bostad Först är det möjligt att elda upp en lägenhet, för att ens demoner jagar dig. Tänk om alla som var i behov av en respirator för sina andningsproblem skulle få den hemkörd och ett ”lycka till” från sjukhuset, för alla kan ju andas. 

Nu har man delat ut omhändertagandet i lägenheterna till Stadsmissionen. De har människor med stora hjärtan, men utan kunskap om substansrelaterade störningar eller kunskap om psykiska funktionsnedsättningar.

Det är anmärkningsvärt att det fyra år efter starten ännu inte finns ett utvecklat samarbete mellan beroendevård och psykiatri. Inte heller framgår det att boendet nämnvärt påverkat omfattningen av klienternas missbruk, inte heller att omfattande störningar förekommit och inte heller att förvaltningen tvingats betala stora summor för renovering av förstörda lägenheter. 

Den verksamhet med försökslägenheter som drivs med kommunens egna boendestödjare är både större till omfattningen och har väsentligt bättre resultat, men röner inte alls samma uppmärksamhet.