Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Bosätt inte hemlösa kvinnor i Göteborgs industriområden

Bild: Hasse Holmberg/TT

Dagens ETC

Det är orimligt att staden i allt högre grad byggs för en exklusiv målgrupp, samtidigt som de mest utsatta pressas ut i periferin, exponerade för våld och droger. Det skriver Kristina Grange, professor i stadsbyggnadsteori på Chalmers.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Under de senaste dagarna har det framkommit att Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) stänger akutboendet Nya Tillfället. Liksom flera av stadens andra boenden för hemlösa ligger detta boende i ett av stadens industriområden, närmare bestämt i Högsbo industriområde, mellan en motorvägsviadukt och en kyrkogård. Här erbjuder Göteborgs stad boende för 73 hemlösa män och kvinnor med missbruksproblematik och psykisk ohälsa, så kallad samsjuklighet. I direkt anslutning ligger också ett akutboende för kvinnor, med 16 platser och med ett extra jourrum dit våldsutsatta kvinnor kan söka sig direkt.

Det senaste året har jag bedrivit ett forskningsprojekt finansierat av Chalmers Gender Initiative om hur hemlösa kvinnor bosätts av Göteborgs stad, vilka erfarenheter dessa kvinnor har av sitt boende, och hur deras rätt till staden ser ut. Jag har intervjuat ett tiotal hemlösa kvinnor. Många av dessa kvinnor kämpar med att integreras i samhället. Många av dem har en omfattande missbruksproblematik bakom sig. Så gott som alla har upplevt både fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. 

Flera av de jag träffade värdesatte högt den trygghet och det stöd de hade i sitt sociala boende. Gemensamt för många kvinnor var dock att de inte ville ta sig till det kvinnoboende som erbjuds i anslutning till Nya Tillfället. Jourrummet står oftast tomt, vilket inte beror på ett bristande behov. Många visste att det skulle innebära omfattande exponering för droger, men också en rumslig utsatthet i stadens utkanter där det är svårt att skydda sig från det fysiska, psykiska och sexuella våld som de försöker komma ifrån. En sådan utsatthet förstärks genom placeringen i ett industriområde. 

Personalen vittnar om kvinnors rädsla att röra sig i detta område, där våldtäkter har hänt mellan busshållplatsen och boendet. Möjligheten att försöka återgå till ett normalt liv, utan droger, utan prostitution på kyrkogården för att finansiera droger, utan våld, är så gott som obefintlig i denna fysiska miljö. En av kvinnorna beskrev också placeringen ute i industriområdet som ”sista anhalten”.

I och med Ivos stängning av Nya Tillfället måste Göteborgs stad hitta andra lösningar för målgruppen. Ett viktigt medskick i denna process, till politiker i en stad som antagit utmaningen att bli ”en jämlik stad”, där alla skall kunna delta jämlikt i stadsutvecklingen och där man har rätt till skydd från våld: Bygg inte en stad där hemlösa trycks allt längre ut i stadens industriområden. Det ger inte denna grupp bra förutsättningar för att integreras i samhället. 

Idag ligger flera av stadens boenden för hemlösa i områden som inte initialt var tänkta för bostäder. Dessa byggnader har fått tillfälliga bygglov som sedan kanske har permanentas. Det här är en målgrupp som ständigt förväntas flytta på sig när omgivningen ska exploateras, oavsett om det är staden själv som bygger eller om initiativet kommer från privata byggherrar. Det är en syn på staden, och människan, där markvärden styr vilka som inkluderas och vilka som exkluderas, vilka som får tillgång till stadens resurser och vilka som förväntas flytta på sig. 

Synpunkter har redan hunnit framföras om det problematiska i att förlägga ett akutboende för våldsutsatta kvinnor vägg i vägg med ett boende för män, en målgrupp som dessvärre ofta är dessa kvinnors förövare. Synpunkter har också framförts om det olyckliga i att den uttalade strategin att tillämpa öppenhet när det gäller att rapportera våld, fick konsekvensen att boendet stängdes, snarare än att ytterligare resurser tillsattes för att bekämpa våldet. 

Men få synpunkter har framförts i debatten om det orimliga i hur staden i allt högre grad byggs för en exklusiv målgrupp, samtidigt som hemlösa kvinnor och män, som kanske allra mest behöver hjälp med att integreras i samhället, bosätts i stadens utkanter. Samma principer tycks gälla när staden ger kommunala kontrakt till hemlösa som klarat steget till en första egen lägenhet. De placeras inte sällan i förorter där deras gamla nätverk ofta finns kvar. 

Oavsett om Ivos stängning var rättfärdig eller inte när det gäller säkerheten på boendet i Högsbo, tänk om när det gäller hemlösas placering i staden. Placera inte hemlösa kvinnor så att deras utsatthet ökar och placera inte hemlösa kvinnor och män i Göteborgs industriområden.