Debatt: Bli inte rasisternas budbärare

Det är ofta omedvetna antaganden och reaktioner från välmenande människor och medier som upprätthåller den strukturella rasism som dagligen drabbar stora delar av befolkningen, skriver Jimmy Larsson.

Så hände det igen. En kollega återberättar ett skämt han hört från en familjevän. ”Det är inte mina ord”, säger han. Kommer hem till en annan vän som berättar samma rasistiskt skämt som han dragit om och om igen. ”Du vet ju att jag inte rasist”, säger han. Jag förväntas skratta. Det är en tunn linje mellan humor och hat.

Rasistiska skämt reduceras ofta till en fråga om personliga fördomar. Men det handlar sällan om enskilda personers fördomar. På samma sätt som rasistiska uttalanden upprätthåller en rasistisk världsbild gör rasistiska skämt det. Vi har en föreställning om att skämt med rasistiska inslag antingen är ett individuellt eller ett institutionellt problem, trots att det på samma sätt som rasismen i övrigt är ett strukturellt problem.

För att förstå hur det fungerar måste vi först förstå kopplingen mellan mikrohändelser (ett rasistiskt skämt) kopplat till makrostrukturer (strukturell rasism). 2009 kom det ut att poliskåren i Malmö skämtat rasistiskt vid en av sina utryckningar. Vi ser hur samma typ av rasistiska skämt har använts i Ferguson där polisen, via e-post, skrivit både rasistiskt om president Obama och utsatta barn.

Det är först när vi ser hur rasistiska skämt verkar mellan grupper i sociala och politiska sammanhang som vi kan se vilken påverkan det har i större perspektiv. Vilka skämt vi accepterar och inte accepterar berättar vart vårt samhället står kulturellt – något som docenten och föreläsaren Oscar Pripp nyligen underströk på en föreläsning om afrofobi på Uppsala Universitet.

Rasistiska skämt är inte något som bara sägs av en viss typ av personer. De kan komma från vem som helst. Ett vanligt sätt att föra vidare rasistiska skämt är att återberätta skämten man hört i ett försök att själv ta avstånd från de ord och fördomar som tidigare sagts. Men du blir likväl en budbärare.

Ett annat sätt att föra vidare rasistiska skämt på är genom något i USA kallar för Hipster Racism. Här handlar om att åberopa sin position som medveten. Din omgivning ”vet” att du inte är rasist och därför kan du dra ett rasistiskt skämt utan att behöva ansvara för konsekvenserna. Istället för rasism väljer man att kalla det satir eller ironi. Oftast lämnar dessa skämt precis tillräckligt med tolkningsutrymme för att kunna förneka att skämtet är rasistiskt samtidigt som det upprätthåller en rasistisk struktur.

Hur du än väljer att berätta ditt rasistiska skämt (satir, återberättat eller bara berättat) lägger det över skulden på den som rasismen riktar sig till. ”Du måste ju kunna ta ett skämt! Jag menar ju inte något illa!”. Plötsligt åligger det den som blivit kränkt att inte vara så känslig, överkänslig, oförskämd eller politiskt korrekt.

Skuldbeläggningen blir i sin tur ett sätt att friskriva sig ansvar och istället rättfärdiga rasismen. Men humorn har länge varit ett medel för att helga rasismen. I en undersökning gjord på Loughborough University i Storbritannien rörande rasistiska organisationers relation till humor kunde man tydligt se hur rasistisk humor gick att koppla till njutning. Hur extremt hat, avhumaniserande och våldsam humor har nära band till varandra. Detta var något Jean-Paul Sartre skrev om redan 1948 i ”Portrait of the Anti-Semite” där han beskriver hur trångsynta personer känner glädje i att hata.

Kom ihåg att ett rasistiskt skämt aldrig är en isolerad handling utan någonting som grundar sig i mångdimensionell erfarenhet. Det är ofta omedvetna antaganden och reaktioner från välmenande människor och medier som upprätthåller den strukturella rasism som dagligen drabbar stora delar av befolkningen.