Debatt: Biståndet ska inte finansiera försvaret

Omvärlden upplever just nu det högsta antalet väpnade konflikter sedan andra världskriget. Det är länge sedan behovet av hjälpinsatser var så stort. 

Trots att världen står i lågor har regeringen valt att slakta den svenska biståndspolitiken. Enprocentsmålet, som alla partier stått bakom i decennier, har skrotats. Samtliga avtal med svenska biståndsorganisationer har sagts upp och alla medel till utvecklingsforskning har dragits in. Nu flaggar regeringen för ytterligare nedskärningar i biståndet.

I Sverige har det funnits en samsyn bland riksdagens partier om att vi har råd att avsätta en hundradel av vårt välstånd för att bekämpa global fattigdom och förtryck. En reform som S-kvinnor drev igenom redan 1975 och som haft avgörande betydelse för att hjälpa människor, inte minst kvinnor och flickor, i fattiga länder.

Trots ökade behov har Tidöpartierna valt att skrota det viktiga enprocentsmålet i biståndet. Slakten av biståndsbudgeten påverkar miljontals människor som lever i fattigdom och utsatthet.

Vi ser med oro att den utvecklingen pågår runtom i världen. USA med Donald Trump i spetsen har med ett yxhugg kapat sitt internationella bistånd. Redan nu kommer larmrapporter om konsekvenserna av Trumps biståndsneddragningar och hans beslut att montera ned världens största biståndsgivare USAID. 

Listan är smärtsamt lång över verksamheter som drabbas: i Kongo stoppas vård av tiotusentals undernärda barn, i Etiopien matstöd till en miljon människor. I Bangladesh står 600 000 kvinnor och barn utan tillgång till livsnödvändig mödravård. I Sudan tvingas kliniker för svältande barn att stänga och människor dör.

Nyligen beslutade Storbritannien att nästan halvera biståndet. De vill låta internationellt bistånd betala för upprustningen av försvaret, det vill säga flytta pengar från bistånd till försvar.

Nu tycks även Sverige gå samma väg. I SVT:s Agenda säger finansminister Elisabeth Svantesson uttryckligen att upprustningen av försvaret ska finansieras av ett lägre bistånd.

Att ställa de sakerna emot varandra är inte rätt väg att gå. I det omvärldsläge vi befinner oss, måste Sverige ändra kurs och visa ledarskap. Det är strategiskt essentiellt att nu även satsa på bistånd och investera i demokrati, jämställdhet, fred – och en regelbaserad världsordning som bygger på folkrätten och FN-stadgan.

Vi är oroade över att de neddragningar som görs kommer att få ödesdigra konsekvenser för oss alla, särskilt eftersom Ryssland och Kina stärker sin närvaro globalt. Att som den svenska regeringen dra tillbaka bistånd och stöd till människorättsorganisationer, kvinnoorganisationer och rörelser i Afrika, Latinamerika, Mellanöstern och Asien är att lämna walkover till korrupta och odemokratiska krafter att ta över.

Vi ser en kapplöpning om vilket land som kan rusta upp snabbast. Det är inte en tävling som Sverige ska bidra till. Vi vill hellre att Sverige är med och stabiliserar, bygger samhällen, skapar hopp. Vi måste rusta världen fredligt också. Den antidemokratiska vågen i världen ska inte och bör inte enbart mötas med militära rustningar.

Den tid vi lever i, av ökad fattigdom, krig och klimatförändringar, måste bemötas med mer internationellt samarbete, ökade humanitära insatser och solidaritet. En annan väg är möjlig. 

Om vi har råd att rusta upp försvaret till 3,5 procent av BNP, då har också vi råd med ett bistånd på en procent. Sverige kan sätta av en hundradel av våra samlade inkomster för att bekämpa fattigdom, stödja mänskliga rättigheter och demokratisk utveckling, underlätta fattiga länders klimatomställning och arbeta för flickors och kvinnors rättigheter. 

Det är inte bara vår moraliska skyldighet, utan vi är också beroende av att andra länders utveckling går i en positiv riktning. Fattigdom och förtryck som leder till militära konflikter, flyktingströmmar och ökad miljöförstöring påverkar även oss. I en globaliserad värld är biståndet en nödvändig investering i vår gemensamma framtid.