Debatt: Betyg eller fanstyg?

Skolbetygen som grund för anställning är ett osäkert kort, skriver Roland Persson i sitt inlägg i betygsdebatten.

Peter Ekström frågar i ETC Örebro nr 17, 2015, vänstern om vi behöver betygen.

Jag kan naturligtvis inte svara för ”vänstern” men jag kan komma med några synpunkter som funderande människa med hjärtat till vänster och intresse för pedagogik och samhällsfrågor.

På senare år har jag konstigt nog funderat mycket på betygsfrågan. Nåja: Konstigt och konstigt? Den har ju varit på tapeten rätt länge i den politiska diskussionen. Till skillnad från Peter har jag då kommit till helt omvänd slutsats vad gäller betydelsen av skolbetygen. Jag kan möjligen tänka mig att i vissa speciella grupper kan kanske någon form av betyg stimulera inlärningen. Men däremot anser jag det väldigt sunt att skolbetyg inte spelar någon roll vid anställningsförfarandet. Förutsatt att vi talar om graderade skolbetyg (A-F, 5-1, MVG-IG och allt vad det har varit) och inte betyg i bemärkelsen omdömen från olika referensgivare.

Ett skäl för min uppfattning är att jag efter ett långt liv, 83 år, i olika miljöer, tycker ha lärt mig att alltför många med höga skolbetyg har fått dem på grund av ”fotografiskt minne”. De har läst, memorerat, men inte förstått. De har kunskaper men kan inte nyttja dem. Som arbetsköpare kan jag ju då lika gärna köpa en bok.

I min osäkerhet har jag dryftat problemet med andra gubbar och gummor med lång livserfarenhet och vi är oftast påfallande eniga i våra erfarenheter.

Jag tror heller inte minnet sviker mig när jag säger att jag har läst och hört intervjuer med framstående innovatörer och forskare (Nobelpristagare?) som berättar att de var utdömda inom sina ämnen i skolan.

Min slutsats är alltså: Skolbetygen som grund för anställning är ett osäkert och orättvist kort. Betygen som pedagogisk metod är högst tveksam.

Att jag sedan till skillnad från många (de flesta?) debattörer anser att de gamla betygen i Uppförande och Ordning borde komma tillbaka är en annan historia.