Debatt: Beroendesjuka måste skyddas mot covid-19

Socialstyrelsen uppskattar att Sverige har cirka 30 000 personer som lider av svår beroende­sjukdom. Denna sjukdom placerar dem i en så kallad riskgrupp: personer som löper större risk att få svår sjukdom av covid-19. Men åtgärder för att skydda denna patientgrupp mot att smittas av coronaviruset är knapphänta och riskerar att orsaka ett stort antal dödsfall eller svår sjukdom som Stockholms beslutsfattare genast måste förhindra. 

En livsviktig behandling för de med svårare beroendesjukdom är Laro-programmet. Där får patienter substitutionsbehandling med preparat som stoppar begäret efter den farliga substansen. Behandlingen räddar liv, är den mest effektiva av instanser för beroende och kräver oftast livslång medicinering – och om detta råder numera vetenskapligt konsensus. Men i relation till andelen med svår beroendesjukdom finns det alldeles för få Laro-mottagningar i Sverige. 

Eftersom intaget av medicinen måste ske under övervakning av vårdpersonal, ofta varje dag, måste dessa riskgrupper dagligen röra sig ute i kollektivtrafiken. Vissa måste resa flera timmar för att komma till närmaste mottagning. Södertäljebor pendlar till centrala Stockholm för att få sin medicin, och de som redan bor i Stockholm kan ändå tvingas åka till stan, med flera byten och ofta med svåra möjligheter att helt undvika trängsel.

Dessa personer är verkligen en riskgrupp. Samsjuklighet är vanligt: kol, diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, och andra sjukdomar som mest frekvent utmanar folkhälsan och vars risk ökar med åldern. För Sveriges – och Europas – invånare med beroendesjukdom är en åldrande befolkning. Lägg där till de negativa hälsoeffekterna av långvarig och obehandlad sjukdom som beroende medför, eftersom många får hjälp sent.

I den här patientgruppen ingår min pappa. Han är över 60 år, pensionär och får daglig Laro-behandling på en av Stockholms läns landstings mottagningar. Den är belägen i centrala Stockholm, men pappa bor i en kommun längre ut från stan. Han gör också så gott han kan för att undvika trängsel när han reser varje dag på morgonen – handsprit, munskydd och avstånd. Det är ett detaljerat arbete att hitta sätt för att undgå trängseln: vänta in nästa buss, kliva av tåget, testa olika tider att resa på morgonen eller hitta en linje som går snårigt men som färre vill åka.

Men detta dagliga trial-and-error-experiment i socialdistansering i kollektivtrafiken sker inte i ett laboratorium. För honom och alla andra riskgrupper som nödgas ta tuben är detta ett dagligt ryskt roulette – varje dag kan vara en dag då han smittas.

Pappa bor i en av regionens rikare kommuner, och han har bott där i hela sitt liv. Och faktum är att där finns en av landstingets beroendemottagningar, så nära att han skulle kunna promenera dit, hämta sin medicin och stanna hemma. Men den lokala mottagningen säger nej. Dessutom saknar flera av Stockholms beroendemottagningar en strategi för att skydda dessa personer från att smittas på vägen dit. Landstinget uppger att de erbjuder hemleverans, men i vilken omfattning är oklart. Och under sommaren har erbjudandet ändå slopats. 

Nu ökar smittspridningen och snabba åtgärder måste tas. Ett återfall kan med rätt insatser brytas. Men ett insjuknande i covid-19 går inte att stoppa. Och risken för att dö och att bortprioriteras i vården när trycket ökar är ett verkligt skeende. Avsaknaden av handlingskraft från beslutsfattare i kommuner, smittskydd, landsting och i andra bärande samhällsinstitutioner och oförmågan att effektivt samarbeta är i det här fallet hjärtskärande, människofientligt, och tycks mig ogenomtränglig.

Vi måste skydda, inte bara våra äldre, utan också våra äldre med beroende. Sverige har högst dödstal i hela Europa när det kommer till drogrelaterade överdoser; den genomsnittliga åldern är över 40 år (och en oroande ökning av dödsfall i drogöverdoser kan även ses i åldersgruppen 70+, men de ingår inte i just den här indikatorn). Med rätt åtgärder hade dessa dödsfall kunnat förhindrats. 

Jag önskar att Stockholm – skyndsamt – vidtar åtgärder som besparar denna utsatta och stora patientgrupp från ytterligare lidande, förlorade levnadsår och försämrad livskvalitet som de, sedan decennier av ovetenskapliga och skadliga politiska beslut, redan får utstå.