Debatt: Berättelsen om förorten och bruksorten är likadan

Samma stigma produceras i skildringen av bruksorter och förorter, menar Maria Vallström, docent i etnologi som forskar om stigmatisering av ”urbana utvecklingsområden” i Malmö, Kristianstad och Växjö.

Jag har följt ordväxlingen mellan America Vera-Zavala och Ulrika By, med anledning av den sistnämndas artikel i DN om polisens förstärkta närvaro i Tensta/Rinkeby, med stort intresse.

Hur gör man balansgången mellan en sanningsenlig rapportering av sociala och ekonomiska problem och svartmålning av en redan svartmålad plats, som dessutom görs med etniska förtecken sedan en lång tid tillbaka? Går det ens att förbise de stereotyper som visar sig så fort man skriver om platserna?

Problemet börjar, som America antyder, redan där. Genom att ange närmiljön som det viktiga låser journalisten fast invånarna i platsen och därmed i hela den diskursivt formade bild som närmast är ofrånkomligt kopplad till den. Det var Sabina Dethorey, stadsutvecklare i Malmö stad, som sa det så bra: ”Varje gång man pratar om ’utsatta områden’ så försvårar det vårt arbete”.

Platsen förvirrar synen och skalar upp proportionerna, från gatunamn till stadsdel, från stadsdel till stad, från stad till region. Genom att skriva in människor i vad man uppfattar som en annorlunda plats, gör man dem annorlunda. Betraktaren lockas och skräms, exotiserar och förfasar sig. Det är inga medvetna handlingar, det ligger inbäddat i en djupt rotad syn på det annorlunda som fick sin näring i västerlandets koloniala strukturer.

Det är egentligen bara på en punkt jag inte håller med America. Det är när hon skriver att om samma artikel hade gjorts om bruksorten, skulle inramningen ha varit ”mysig” och intervjun handla om arbete. Faktum är att berättelserna om bruksorten och förorten har ungefär samma struktur. Journalister åker ut till före detta (obs, det finns inga egentliga bruksorter längre, så de är per definition före detta) bruksorter och dokumenterar ”den nakna sanningen”. 

Fotografer söker upp de mest förfallna byggnaderna och alla sjukpensionärer de kan hitta under dagtid (vilka är de som syns i det offentliga rummet när de flesta arbetar) och gör sorgliga skildringar av livet i ruinerna efter industrisamhället; hur arbetslösa alla är, hur passiva och bakåtblickande. Alternativt förfasar sig över några kriminella händelser som tillåts sätta sin prägel på beskrivningarna i många år efter att de har avklingat, som i Hofors. 

Journalisterna noterar vad de ser, utan att för ett ögonblick se den kraft och den sociala mobilisering som faktiskt ständigt pågår. Samma stigma produceras, det som leder till kommentarer från andra om ”hur f-n kan du bo där?” ”Törs du gå ut på kvällarna?”. 

Skillnaden är att i det ena fallet är de socioekonomiska problemen rasifierade, i det andra kallas de ”bruksanda”, vilket är avpolitiserad term för arbetarklass. Tidigare bodde en annan kategori i förorten, en vit arbetarklass, som också sades ha ”stökiga ungdomar”. Både förorten och bruksorten bildar en sorts marginaliserade urbaniteter, med dolda resurser som inte har någon fästpunkt, berättelser som inte landar i en färdig mall.

Att som Ulrika By skriva en artikel om förstärkta polisiära insatser utan att pröva vinkeln ”upptrappning” är häpnadsväckande. De senaste veckornas diskussion om de alltför många dödsskjutningarna har satt fokus på detta.

Men tack och lov har America Vera-Zavala fel på ytterligare en punk. Det finns exempel på lösningar som bygger på befintliga resurser och dialog. Södertälje och Malmö är bara två exempel som ger hopp för framtiden, där man utgår från stadsdelens människor som en del av staden och där man har fört en lyssnande dialog med invånarna (ibland i konflikt med just poliserna). Där lösningen inte är stärkt kontroll och ett enkelt utbyte av invånarna, utan en socialt hållbar utveckling för alla medborgare, oavsett plats, oavsett ursprung.