Att ens barn ska dö går inte att föreställa sig. Världen rasar ihop och allt känns plötsligt meningslöst. För Marianne Malm och Kerstin Gerdin Mann och alla andra deltagare i föreningen Vi som förlorat barn, är detta tyvärr en verklighet. Döden kan man inte påverka, men bemötandet vid sådana här tragiska händelser måste bli bättre! Samverkan mellan polis, socialtjänst och sjukvård måste ses över.

När Marianne fick reda på att det hade hänt hennes son någonting ryckte POSOM-gruppen in direkt och mötte Marianne och hennes familj på ett bra sätt. I efterhand kan hon förklara att det berodde på att de trodde att det var fler omkomna i olyckan. Det är sällan ett sådant bra bemötande sker efter en olycka där endast en person har dött.

Varför kan man fråga sig? Krisen är ju lika stor oavsett hur många som har mist livet. Egentligen borde det finnas en krisgrupp som alltid kopplas in vid ett plötsligt och oväntat dödsfall. Önskvärt vore att det fördes en dialog mellan socialtjänst, polis och kurator.

I samhällets ögon är krisen större då fler personer omkommit, men för den enskilde är katastrofen total oavsett antal.

Ett exempel när det inte har fungerat som det ska var när Kerstin fick reda på att hennes son hade tagit sitt liv. Polisen kom hem till familjen och lämnade dödsbeskedet och när de skulle åka lämnade de ett telefonnummer som familjen kunde ringa till om de hade några frågor. När familjen ringde nästa dag visade det sig att personen var på semester och de blev hänvisade till att ringa igen efter tre veckor.

Så här får det inte gå till. Det finns inte kraft hos de som förlorat ett barn att driva på något som bara ska fungera. Någon måste finnas på plats efter att polisen har åkt. Man ska inte behöva fråga, de ska bara komma. I dag lämnas ofta de anhöriga ensamma med ett telefonnummer på en lapp.

Ett förslag är att akutmottagningen på USÖ tillsätter en kurator, en neutral person som inte är kopplad till någon kyrka. Denne ska snabbt kunna kallas in och finnas på plats för dem som har blivit drabbade.

Ett annat tragiskt exempel var när polisen meddelade en familj att sonen hade omkommit, sedan fick familjen själva åka förbi olycksplatsen innan de kom till sjukhuset. En annan familj fick ett dödsbesked av polisen, och fick sedan inte åka med polisen till USÖ, utan de fick ta sig dit på egen hand.

Det finns alltför många exempel på brister i bemötandet av föräldrar som förlorat sitt barn. Polisen och sjukvården skulle behöva se över sina rutiner kring hur man bemöter personer i kris. Bemötandet spelar en stor roll för fortsatt bearbetning av händelsen. 

Nio av tio i föreningen VSFB, Vi som förlorat barn, uppger att de har fått ett dåligt bemötande. Varje månad träffas medlemmarna i föreningen hos Studieförbundet Vuxenskolan och delar med sig av sina tankar och erfarenheter. En viktig mötesplats för att komma vidare i sorgearbetet.

Under 2014 omkom 27 personer i åldern 0–24 år och ser man till åldersspannet 0–34 så är det totalt 46 personer i Örebro län.

Vi har en önskan om att socialtjänst, polis och sjukvård tar ett gemensamt ansvar och samverkar i dessa tragiska situationer. Den första kontakten måste fungera!