Debatt: Bekämpa det strukturella könsrelaterade våldet

Inom alla samhällsklasser, åldersgrupper och etniciteter återfinns ett omfattande och oacceptabelt samhällsproblem. Det är ett strukturellt problem, som tar sig uttryck i ett fysiskt, psykiskt och sexualiserat könsbundet våld - nämligen mäns våld mot kvinnor. Problemets ursprung är den, än idag rådande, patriarkala könsmaktsordningen vilken underordnar kvinnor som kollektiv män som kollektiv. Könsmaktsordningen upprätthålls bland annat genom mäns våld mot kvinnor och mäns våld mot kvinnor kan fortgå just genom könsmaktsordningen. Våld är ett maktmedel som i det här fallet används av män för att bevara ett ojämställt status quo mellan könen.

Självfallet innebär inte detta att män i generella ordalag brukar ett metodiskt våld gentemot kvinnor, men när övergrepp sker kontinuerligt över tid och rum och förövaren systematiskt är man och offret systematiskt är kvinna är det inte längre ett fenomen som kan isoleras till könsneutrala individer – det är en könsberoende struktur.

Även om utförlig data på området är bristfällig och antalet mörkertal förmodligen är väldigt stort visar tillgänglig statistik från Brottsförebyggande Rådet (2014) med all önskvärd tydlighet på detta faktum. 98 % av alla som misstänks för någon form av sexualbrott är män. 92 % av alla som utsätts för sexualbrott är kvinnor (5813 stycken föregående år) (BRÅ 2014).

Både män och kvinnor utsätts i ungefär lika stor utsträckning för våld i nära relationer, men det våld som kvinnor utsätts för är grövre och får allvarligare konsekvenser.

En BRÅ-rapport från 2012 visar att 29 % av de drabbade kvinnorna var tvungna att uppsöka vård för sina skador från misshandel i hemmet jämfört med 2,4 % av de drabbade männen (BRÅ 2012). Att män står för 100 % av alla misstänkta fall av kvinnofridskränkning är kanske föga förvånande, men de står även för 80 % av alla misstänkta fall av olaga förföljelse medan 79 % av offren är kvinnor, varav drygt 92 % har en manlig misstänkt förövare. Män står för 90 % av alla olaga hot medan kvinnor utgör 54 % av offren, av vilka närmare 91 % har en manlig misstänkt förövare (BRÅ 2014).

Mäns våld mot kvinnor är alltså ett högst aktuellt och utbrett samhällsproblem som på en vardaglig basis begränsar kvinnors frihet och livskvalité. Att konstatera detta är nödvändigt för att också kunna åtgärda det.

Kvinnojourerna gör ett ovärderligt arbete för att hjälpa kvinnor i utsatta situationer. Deras verksamhet måste uppmärksammas och prioriteras från politikens sida – inte bara retoriskt utan genom faktiskt ökade anslag.

Vidare måste det offentliga börja ge kvinnor verktygen att försvara sig mot det patriarkala våldet. Det är alltså hög tid att införa en plikt för skolor att erbjuda tjejer kurser i feministiskt självförsvar. Skolväsendet har också en viktig funktion i att fostra barn och ungdomar att tänka normkritiskt och att utmana rådande föreställningar om könsroller. Genusperspektivet måste ges större utrymme i utbildningen och heteronormativa strukturer aktivt ifrågasättas.

Den patriarkala könsmaktsordningen är dock djupt rotad i det kapitalistiska samhället. Kvinnoförtryck samverkar ofta med andra former av förtryck grundat på till exempel klass och/eller etnicitet och kan inte elimineras genom enskilda reformer. För att förpassa patriarkatet till historien, där det hör hemma, krävs det långtgående sociala omvälvningar.

Ett socioekonomiskt jämlikt och solidariskt samhälle skapar förutsättningar för riktigt jämställda könsrelationer. Ett första steg på vägen dit måste emellertid vara politiska krafttag mot det könsrelaterade våldet och att mäns våld mot kvinnor uppmärksammas.