Begränsad strejkrätt är fascism

Vad är fascism? Enligt några ett politiskt fenomen begränsat i tiden och därför historiskt avslutad. Vi kan inte prata om fascism i dag, alltså.

Enligt andra ett kapitalets verktyg som ska kuva och pacificera samhället, krossa hotet som en organiserad arbetarrörelse kan utgöra, när den liberala demokratins medel fallerar.

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141

Kan vi i dagsläget bara kalla dem fascister som öppet arbetar för en auktoritär och fascistisk stat? Kan vi urskilja fascistiska tendenser nu, i dag, här? Kan grupper som aldrig skulle se sig själva som fascistiska egentligen ha en fascistisk politik på sin agenda?

Vi tror att så är fallet. Inte bara kan vi urskilja fascism varje gång staten försöker ta kontroll över kvinnors reproduktiva rättigheter. Vi hävdar att förbjuda, begränsa och inskränka strejkrätten är i grund och botten fascism.

Fascism och nazism har alltid försökt utmåla sig själva som folket, som de som har rätten att föra dess talan, framställa sig själva som den inhemska arbetarklassens försvarare.

Deras politik har aldrig gynnat oss. De har alltid sprungit kapitalismens ärenden och arbetat för en korporativ stat där nationens intressen går före klassens.

Så hatet och det systematiska våldet mot arbetarklassens organisationer har kännetecknat fascismen, i alla sina former, från första början.

Man brukar dela upp den italienska fascismens historia i två perioder: mellan 1919 och oktober 1922 och efter marschen mot Rom 1922. Den första perioden betecknas ofta som den revolutionära fascismen, som skulle ha varit i någon mån antikapitalistisk. Så pass revolutionär och antikapitalistisk var den att den finansierades av de stora jordägarna och det italienska näringslivet för att förinta och krossa arbetarrörelsen som ockuperade fabriker och bondeorganisationerna som krävde jordbruksreformer.

Polisväsendet, domstolarna, myndigheterna och näringslivet såg i fascismen lösningen på sina problem med de påstridiga facken: ricinolja och påk skulle få syndikalister, anarkister, socialister och kommunister att förstå att tiderna förändrats.

Mussolinis stormtruppers (squadre d’azione) första mål var arbetarrörelsens samlingslokaler och deras lokala föreningar (Camere del Lavoro), fackföreningar och alla de som var aktiva inom anarkistiska och socialistiska sammanslutningar.

Bara under våren 1921 vandaliserades 119 Camere del lavoro, 107 arbetarkooperativ, 83 bondeorganisationer, 100 studiecirklar, 28 fackföreningslokaler, 8 solidaritetskassor.

1925 skrev Confindustria (arbetsköparnas förbund) och den fascistiska samorganisation ett avtal (Patto di Palazzo Vidoni) som förbjöd alla fria fackföreningar och som fastslog att hädanefter skulle alla avtal mellan arbetare och arbetsköpare ske genom de två parterna som skrivit under avtalet. Två år senare kom den fascistiska arbetsstadgan (Carta del Lavoro) som tydliggjorde att kollektivavtalen var obligatoriska. Strejkrätten förbjöds, så som alla andra fackliga rättigheter: arbetsplatsombud och skyddsombud var snart blott ett minne och ersattes av ombudsmän som valdes centralt av det fascistiska partiet.

Den italienska fascismen visste att man måste knäcka arbetarrörelsen för att kunna kuva ett folk. Arbetarklassen med dess organisationer var den som bjöd på det organiserade motståndet. Och som kunde överleva fascismens brutalitet. Arbetarna fortsatte att motsätta sig fascismen, genom sabotage i mindre skala, att sakta ner tempot, att sjukskriva sig. De byggde också nya nätverk och skolade unga arbetare i arbetarrörelsens namn. Det är inte konstigt att det var i fabrikerna som den italienska motståndsrörelsen började växa och bli synlig på 1940-talet. Den 5 mars 1943 bröt strejker ut i Torino och spred sig till Milano där, tio dagar efter, 100 tusen arbetare gick i strejk. Arbetarna svarade i slag mot slag mot fascisterna som försöker tvinga dem tillbaka till jobbet.

I likhet med Italien, förbjöds alla fackföreningar av den nazistiska regeringen, den 2 maj 1933. Polisen intog sektionerna, häktade ombudsmän och ledare och beslagtog de fackliga fonderna. Till skillnad från andra organisationer hade nazismen inte haft ett stort fäste bland fackens medlemmar, som var lojala mot sina organisationer och deras värderingar, om internationalism och människors broderskap. Nazismens lösning var därför en våldsam repression som fysiskt röjde ur vägen fackföreningarna.

Att strejka och att vara medlem i något annat fack än det nazistiska var brott som kunde straffas med döden. Men trots det så spred sig klasskampen efter 1936. Från februari 1936 till juli 1937 registrerades 192 strejker eller strejklika protester offentligt. Dessa var sällan organiserade och hade enbart en arbetsplatsagenda och tog sitt uttryck i spontana strejker, i att sätta press på ägare och partiet, genom att sänka takten, sjukskriva sig och andra former för att uttrycka sitt missnöje.

Än en gång så var det arbetarklassen organisatoriska förmåga och klassmedvetenhet som blev den viktigaste grunden för det politiska motståndet även i Nazityskland under det sena 30-talet.

Samtidigt i Sverige skriver LO under Saltsjöbadsavtalen som är ett tydligt uttryck för tidens anda. Att sätta produktivitet och konkurrenskraft som högsta målet för en verksamhet, att låta BNP vara måttet för människors välmående är inte och ska inte vara fackföreningarnas prioritet. Deras ansvar är att skydda, försvara och öka arbetarnas rättigheter på arbetsplatsen. Deras skyldighet är att bevaka och stå för arbetarnas intressen som alltid är under hot när arbetsköparen vill öka sin vinst.

Fack som prioriterar produktion och konkurrenskraft över arbetarnas rättigheter, ett fack vars ambition är att ha ett enda fack för varje bransch i samförstånd med näringslivet, ett fack som ser konflikt och klasskamp som det största hotet för ett land är ett korporativt fack. Korporativism är en av fascismens starkaste ideologiska grunder.

Kuva den fria fackliga organiseringen och förbjuda klasskampens uttryck, krossa arbetarklassens organisering och medvetande är ett säkert kort när man vill införa odemokratiska förändringar i ett land, oberoende om de som får mer makt är ett rasistiskt och auktoritärt parti eller en socialdemokrati som springer kapitalets ärenden.

Överenskommelsen mellan fackpampar och näringsliv om att inskränka strejkrätten sker i en tid som präglas av ökad fascism och rasism, både i maktens korridorer och bland folk i allmänhet. Efter valet kommer de här idéernas inflytande vara ett faktum i riksdagen. Vi har en valrörelse där våldsamma, beväpnad nazister i demokratins namn tillåts ta vårt gemensamma rum i besittning, och de som vill protestera mot det tillåts inte göra det.

Som fackligt aktiva sedan många år tillbaka, med omfattande nätverk inom och utanför Europa, ser vi tydligt vart samhällsutvecklingen är på väg. I ljuset av det, är det omöjligt att inte se inskränkningarna i strejkrätten som något annat än fascism.

Vi kommer delta i massaktionen Strike Back – försvara strejkrätten 25 augusti på Norra Bantorget i Stockholm, kom med du också!