Debatt: Bättre med generellt stöd i skolan

I arbetet med att göra undervisningen tillgänglig för alla elever har den svenska skolan mycket att lära, etiskt och administrativt, av de som en gång utformade den svenska välfärdsstaten.

Den svenska eller socialdemokratiska välfärdsmodellen kännetecknas av att den är generell med omfattande sociala rättigheter för alla. Till exempel betalas barnbidrag ut automatiskt till samtliga föräldrar som bor med barn i Sverige och universitetsutbildningar är gratis, oavsett inkomst och förmögenhet. I konservativa och liberala välfärdsystem förväntas istället människor själva ta ett större ansvar för den egna välfärden och ersättningar från det offentliga är behovsprövade. Rika får då inte barnbidrag och stipendium för att bekosta högskoleavgifter ges till de som bedöms ha behov av dem.

Det finns flera starka argument för en generell välfärdsmodell. I selektiva system kan välbärgade köpa bättre välfärd, och eftersom välfärdspolitiken är inriktad enbart på de allra fattigaste ifrågasätts deras behov av stöd mer. En generell välfärd omfattar alla och är därför en angelägenhet för alla, vilket gör den folkliga uppbackningen starkare. Med en generell modell slipper också de fattiga att med mössan i hand skamset be om hjälp. Likaså minskar administrationen. Sammantaget gör det att den offentliga välfärd som levereras i generella välfärdssystem ofta är av högre kvalitet och når fler.  

I skolan ska lärare erbjuda behovsprövade så kallade extra anpassningar till elever som på grund av sina förutsättningar inte helt anses kunna ta till sig den ordinarie undervisningen, vanligen elever med inlärningssvårigheter eller koncentrationsproblem. Majoriteten av de åtgärder skolmyndigheterna rekommenderar – som digitala hjälpmedel, längre skrivtid vid prov och tydlig undervisningsstruktur – gynnar dock de flesta elever, oavsett förutsättningar. Insatser som ger en uppenbar pedagogisk kvalitetshöjning tillfaller alltså endast ett fåtal. Anpassningarna riskerar också att ses som orättvisa av lärare och klasskamrater, om det inte är tydligt att de som får hjälpen har svårigheter som skiljer ut dem från övriga elever. 

Med behovsprövat stöd ökar sannolikheten att välbärgade familjer utnyttjar sina ekonomiska resurser för att skaffa sig fördelar. Exempelvis tycks dyslektiker vara överrepresenterade i socioekonomiskt starka områden, enligt en svensk studie. Inte därför att barn där i högre grad verkligen har läs- och skrivsvårigheter, utan för att föräldrar köper diagnosen av privata logopeder i syfte att ge barnen rätt till individuell hjälp. I konkurrensen om betygen ses det som en fördel. Annan forskning visar att det i svagare områden finns ett större stigma kopplat till psykisk ohälsa, med följd att barn i behov av stöd där riskerar att inte upptäckas.  

Riktade insatser är slutligen mycket tidskrävande för läraren, inte minst när du ofta har klasser där över en fjärdedel av eleverna har extra anpassningar. Mängder av arbetstimmar läggs på att i samråd med specialpedagoger, It-tekniker och elever utforma, samt tillhandahålla, individuella lösningar.  

Görs anpassningarna i stället generella blir de allas angelägenhet. Det blir då viktigare att ge samtliga elever goda förutsättningar och verktyg för lärande, än bara ett fåtal. Incitament att skaffa sig fördelar försvinner, barn får stöd även om föräldrarnas stolthet gör att deras behov missas och lärarens administrativa arbetsbörda minskar. Allt som allt får vi undervisning av bättre kvalitet och når fler som behöver hjälp. Därför bör berörda myndigheter förorda att anpassningar i skolan i största möjliga mån är generella.