Debatt: Barnen behöver verkliga lösningar – inte fler diagnoser

Det pågår en lavinartad ökning i Sverige av antalet barn med så kallade NPF-diagnoser som adhd och autism. Köerna till BUP är långa och både politiker och professioner talar om ”alltmer utbredda neuropsykiatriska problem”. 

Samtidigt saknas robust vetenskaplig grund för att själva diagnoserna – som bygger på breda och ständigt föränderliga kriterier – verkligen motsvarar en entydig ”hjärnavvikelse”. Vi riskerar därför att flytta fokus från barnets sammanhang till att stämpla allt fler barn med ”bokstavsetiketter”.

Det är nu hög tid att ställa frågan: Varför är det just den neuropsykiatriska etiketten som öppnar dörren till extra stöd och resurser? Om ett barn har svårt med koncentration, varför måste hen få en officiell adhd-diagnos innan skolan anpassar undervisningen? Det är som om vi byggt ett system där normal variation eller psykiska påfrestningar inte möts förrän barnet klassas som ”hjärnavvikande”. 

Detta är inte jämlikt och det bäddar för fortsatt segregering.

Trots decennier av intensiva försök har man inte lyckats finna tydliga neurobiologiska markörer för vare sig adhd eller autism. Ingen gen, ingen mätbar hjärnförändring har bevisats gälla för alla som diagnostiseras. I stället ändras manualer och kriterier gång på gång, vilket gör det ofantligt svårt att pröva om diagnoserna faktiskt har någon vetenskapligt stabil kärna. 

Resultatet har vi framför oss: fler och fler barn definieras plötsligt som ”NPF-barn”, men vi talar sällan om exempelvis trauma, familjesituation eller pedagogiska brister.

När en neuropsykiatrisk diagnos blir villkoret för stöd trängs andra faktorer åt sidan. Barn som kan vara drabbade av mobbning eller socioekonomisk utsatthet fastnar i köer för neuropsykiatriska utredningar, medan skolan och samhället slipper ta ansvar för att reformera arbetsmiljö, pedagogik och resursfördelning. Hela familjen ställs inför att ”bevisa” barnets avvikelse för att överhuvudtaget få hjälp. Samtidigt cementeras en syn på barnet som ”defekt” i stället för att se hur omgivningen kan anpassas till barnets behov.

Barn, unga och familjer behöver konkret avlastning och flexibel pedagogik. Mindre klasser, speciallärare, ökad personaltäthet och mer gemensamt ansvar för barns psykosociala mående skulle göra större skillnad än hundratals nya NPF-utredningar. När varje rastlös elev slentrianmässigt remitteras till BUP i hopp om en snabb medicinsk förklaring, lämnar vi walk over på ansvaret att utveckla skolan så att alla barn – med eller utan officiell stämpel – kan lyckas utifrån sina förutsättningar.

Tre förslag till beslutsfattare och skolledare:

1. Slopa kravet på NPF-diagnos för skolstöd. Gör så att alla barn och elever med tydliga behov snabbt kan få insatser, oavsett om de har ett intyg från vården eller inte.
2. Satsa på anpassad pedagogik och mindre elevgrupper. Hellre riktade åtgärder i klassrummet än att barn ska utredas i månader för att sedan få veta samma sak: de behöver lugn och tydlig struktur.
3. Omdirigera forskningsmedel och resurser. I stället för mer jakt på ”NPF-biomarkörer” bör vi stärka traumamedveten pedagogik och sociala insatser för barn som far illa.

Det är dags att stoppa expansionen av NPF-diagnoser och satsa på verkliga, långsiktiga reformer av skolan och barns uppväxtmiljö. Neuropsykiatrisk stämpling av allt fler barn är ingen lösning på skolans och samhällets brister – det är snarare ett sätt att dölja dem. 

Barnen förtjänar bättre än att behöva visa upp ett ”hjärnfelsintyg” för att få det stöd de behöver. Låt oss möta dem som unika individer i en flexibel skola, inte genom att fortsätta bygga ut diagnosapparaten.

Nils Eriksson, barndomssociolog, forskare i pedagogik samt författare till boken ”Den sociala konstruktionen av autism”