Debatt: Ballad på en soptipp #2

För att ha råd leva på musik, skapande och egna idéer frilansar och timvickar jag lite varstans. Inom Nordanstigs kommun och andra ställen. I dag blev det ett 14-timmarspass på nedläggningsbara HVB Ängbo i Harmånger. En plats som utgjort hem för ensamkommande barn sedan senhösten 2015.

Stället töms nu på allt som ett fullt utrustat sådant boende kan tänkas innehålla. Det som kan återbrukas går till andra instanser inom kommunen och/eller till utflyttade ungdomar. Men det känns också sorgligt och som ett märkligt slöseri på många plan, själsliga och materiella. Iscensatt av Migrationsverket och resten av samhället, med mig och andra fotfolk i en enda lång rad av brickor och lakejer. Ett spel utan vinnare.

Vi som arbetat nära dessa ungdomar har gjort vårt bästa. Vi har kort och gott gjort ett bra arbete. I de högre skikten anser jag däremot att samhället misslyckats. Men det är min uppfattning och det finns inte plats för detta i denna text.

Nåväl. Det blev i dag min uppgift att åka på soptippen med mattor, resårmadrasser och en stor soffa i fejkskinn. Alltsammans inköpt till nypris inför boendets öppnande i december 2015. Smygjournalisten i mig har förstås dokumenterat delar av härligheten.

Väl på soptippen stöter jag på några personer från en hjälporganisation. Jag tänker inte röja deras identitet. När de får syn på min proppfulla släpkärra vill de lägga beslag på alltsammans. Inte ens jag, som anser mig vara både återvinnare och hållbarhetsminister, ser något värde i prylarna. Jag tror först de skämtar. Min kollega och jag har redan försökt mosa resårmadrasserna för att de ska ta mindre plats på lasset.

För min del kvittar det förstås om soptippen eller hjälporganisationen tar grejerna. Men det ska tilläggas att jag här dessutom råkar nämna att det finns fler prylar kvar på boendet, i kategorin sopor. Hjälpsändarna får något religiöst i blicken. Det smittar av sig på mig som inom mig ser hur denna lilla glädje sprider sig ända till Riga. Karl Bertil Jonsson i mig bjuder därmed hem hjälporganisationen till självaste HVB-hemmet. Jag ser möjligheten att smidigt bli av med grejerna, slippa ännu en soptippsresa samt sprida lite lycka i världen.

Här går jag naturligtvis över gränsen. För så här får en inte göra. I alla fall inte som kommunarbetare. Det är jag dock hela tiden löjligt medveten om. Men halva nöjet med livet för mig är att utmana, testa gränser och sätta igång energier. Sagt och gjort.

Väl tillbaka på HVB Ängbo dyker ekipaget snart upp. Jag förklarar regelverket för hjälpsändarna. Så här får vi inte göra. Eftersom det dessutom är ett HVB får ni vänta utanför. Det krävs utdrag ur belastningsregistret för den som ska in här etcetera. De förstår. Naturligtvis har de inte åkt förgäves. En sista, begagnad, intakt resårmadrass, på parkeringen. Tack! Dig tycker vi om! Puss och kram!

Några timmar senare när jag försöker stämma gitarren utan A-sträng ringer telefonen. Bossen har nåtts av rapporten om att en hjälporganisation i dag fått saker till skänks av HVB Ängbo. Jag säger som det är och får en uppläxning i tusen år. Men jag svarar, argumenterar och biter i från tills det mjuknar i andra änden. Jag är beredd att ta mitt straff. Men jag förklarar att jag har för avsikt att göra om misstaget även nästa gång. Gången därpå och gång på gång för alltid och för evigt. Amen ...

Jag arbetade i kommunen redan under 1990-talets glada dagar och har under kommunflagg hämtat såväl cyklar och musikinstrument som andra persedlar för återbruk, på just Homotippens återvinningsstation. Långt innan hållbarhetstänk blev ett begrepp på regeringsnivå. Straffet blir hårt! Jag är inte längre betrodd till att åka på soptippen i kommunens tjänst!

Men jag har i alla fall spridit lite lycka till samhällets bottenskikt. Jag tror att Cornelis Vreeswijk hade gjort samma sak. Han hade förmodligen gått ett steg till och låtit bjuda in hjälpsändarna på kaffe, och kanske någonting till. Med eller utan utdrag ur belastningsregistret. Det här kan jag leva med. Kan se mig själv i spegeln. Det var en bra dag!