Debatt: Avskärmade bakom allt snyggare skärmar

Vi är idel narcissister som stirrar oss blinda i våra iPhones, menar Mats Hansson.

Vi är köttsäckarna i Wall-E limmade till mobiler. Ni har säkert sett det: Fyra vänner runt ett bord som dricker kaffe utan ett ord. Istället tittar de ner frånvarande, förhäxade av sina iPhones. ”Men lägg ner era telefoner!” skriker surgubben i mig. ”Har ni glömt hur man snackar?”

Ibland vill jag låta som en galen teknofob som går på torget med skylt: ”Släng alla mobiler!” Och vänder man på skylten står det: ”Flytta tillbaka till grottorna!” För människor är förlorade i Facebook. Telefonerna är på, men människorna är av.

I Wall-E-världen är det nämligen svårt att bryta sig från samtal som egentligen aldrig slutar, inlägg som kan besvaras av vemsomhelst, närsomhelst. Kanske det finns ett nytt mail? Kanske ett inlägg? Det är lite som att kolla i skafferiet – av tvångsbehov. Finns det något mer att mumsa på? Oh, yes! Det finns alltid något nytt! Vi kan ständigt jaga efter mer stimulans. Ibland mitt framför ögonen på vänner omkring. Det är en märklig situation: Plötsligt försvinner någon bort under samtalet, för att koncentrera sig på dem som inte är närvarande istället. Du zappas bort som reklam.

Kanske det bara är en fråga om att vissa är mer eller mindre oartiga. Men den tolkningen är tråkig. Låt mig pröva något mer spektakulärt och gå vidare på torget en stund med min skrikande domedagsskylt. Skulle det inte kunna vara att bilden, av de fyra vännerna som textar framför varandra, också handlar om hur distanserade vi har blivit – avskärmade bakom allt snyggare skärmar? Vi har hittat en fantastisk makapär som låter oss ignorera världen omkring oss. Vi har blivit så beroende som konsumenter att vi behöver ny stimulans som alkoholister behöver sprit. Vi är dömda allihop!

För själviska materialister behöver ständigt nya mobiltelefoner om så miljön får ta smällen. De uppdaterar och uppgraderar sig uppåt, uppåt, uppåt om så världen går under. De pladdrar utan avbrott men får ingenting sagt. De fokuserar på sin lilla värld, men glömmer allt omkring dem. Vi är idel narcissister som stirrar oss blinda i våra iPhones. Dömda! För ingen har knuffat ut oss, ingen har skurit av oss, ingen trycker ner oss. Vi blir inte nerskjuta av hagel. Vår undergång är inte tragisk, som Baudrillard sa. Slutet är inte Wagnersk opera, utan mer som ett reklaminslag för fläckborttagningsmedel.

En totalitär stat är inte effektiv om den måste kontrollera, massdeportera och tvinga ner uppror. Den totalitära staten är mycket mer effektiv om befolkningen istället kontrollerar sig själv och gör sig själv passiv. Som idag. Ingen har lurat i oss ”Soma”, en drog som håller oss borta. Vi började självmant missbruka våra mobiler och bedöva oss rakt ur existensen. Nu är vi levande begravda bland levande.

Eller så gör jag en höna av en fjäder, för kanske det bara är som att kolla klockan att titta på mobilen. Men istället för att kolla av tidsflödet, kollar vi nyhetsflöden och mejl och bloggar som är långt mer intressanta. Och visst känner vi oss tråkiga även när någon kollar på klockan under ett samtal! Mobilen som klockan 2.0 alltså. Idag är vi inte bara kopplade till Tiden utan till en mångfald av flöden. Ganska häftigt egentligen. Ja, eller så är vi dömda! Dömda!

Mats Hansson
Idéhistoriker