Debatt: Avskaffa monarkin och privatisera kungahuset

Med anledning av den senaste tillökningen i kungahuset och släkten Bernadottes tillväxttakt borde monarkins avskaffande kunna bli en valfråga i år. Här ett förslag till en reformistisk lösning.

I år är det 225 år sedan Gustav III sköts och en svensk republik kunde ha fötts i kölvattnet till den franska revolutionen. Det är 128 år sedan Socialdemokraterna införde ett krav på att ”monarkins arvsprincip avskaffas och ersätts av en republik” i sitt partiprogram.

Fortfarande har vi ett monarkistiskt styrelseskick – visserligen med ett kungahus utan direkt politisk makt, men med ett relativt stort konservativt inflytande såväl ideologiskt som kulturellt.

Enligt Som-institutet stöds monarkin av cirka 54 procent av befolkningen. Kungahuset (hov- och slottsstaten) kostar skattebetalarna cirka 137 miljoner kronor (cirka 14 kr per invånare) år 2017 vilket är en ökning med 25 miljoner sedan 2009. Dessutom har kungafamiljens medlemmar privata förmögenheter i mångmiljonklassen. Och kungahuset fortsätter att växa – under de fem senaste åren har sex nya prinsessor och prinsar tillkommit.

Eftersom det för närvarande inte finns någon politisk vilja eller majoritet i riksdagen för republik kanske ett steg på vägen kunde vara att privatisera kungahuset och knoppa av det från staten. Flera av riksdagspartierna framhåller att kungahuset gör bra PR för industrin och för ”varumärket Sverige”.

Efter grundligt utredande genomfördes år 2000 en lycklig skilsmässa mellan staten och kyrkan när Svenska kyrkan omvandlades från statskyrka till ett trossamfund bland andra. Nu skulle tiden kunna vara mogen att även se över möjligheterna att skilja kungahuset från staten.

Detta skulle innebära:

1. Genom att knoppa av kungahuset från staten skulle grundlagarna kunna moderniseras: monarkin avskaffas, en statschef väljas och genomförandet av demokratin slutföras. Sverige skulle lämna resterna av de feodala statsstrukturerna (bland annat arvsrätten till kronan) bakom sig. Kungahusets organisationsform efter att det avskiljts från staten bör utredas (stiftelse, samfund, bolag).

2. Eftersom kungahuset främst har ceremoniella och representativa plikter som oftast handlar om att bana väg för och göra PR för svenska företag och ”varumärket Sverige” kan finansieringen för detta överlåtas till exempelvis Svenskt Näringsliv eller liknande konglomerat.

Detta skulle tydliggöra och renodla kungahusets kärnuppgifter, bidra till en effektivisering av verksamheten och kostnadsbesparingar för staten. På sikt borde kungahuset kunna bära sina egna kostnader, bland annat genom en omstrukturering av kungafamiljens privata tillgångar.

3. Beslut om avknoppning kan få stöd i riksdagen. Allianspartierna genomförde under sin regeringstid 2006–2014 omfattande utförsäljningar och privatiseringar av offentliga tillgångar. Motivet var att verksamheterna skulle fungera bättre och mer effektivt om ”marknaden” fick ta över skötsel och ansvar.

Samtliga allianspartier, som i större eller mindre utsträckning slår vakt om kungahuset, borde mot den bakgrunden kunna stödja en avknoppning. Särskilt Centern och Liberalerna som starkare än övriga framhåller demokratiska aspekter på och en viss kritik mot arvsrätten till kronan.

4. Med tanke på kungahusets popularitet i vissa befolkningsskikt skulle man, liksom i fallet med Svenska kyrkan, kunna göra det möjligt för vanliga medborgare att bli medlemmar i ett monarkistiskt samfund som bland annat genom medlemsavgifter skulle kunna bidra till finansieringen av verksamheten.

5. En skilsmässa mellan staten och kungahuset skulle även innebära en frigörelse för de enskilda medlemmarna av kungahuset så att dessa själva kunde välja ett jobb och ett liv som inte tyngs av lagar och plikter.