Debatt: Avskaffa EU:s fiskeavtal

EU-parlamentariker Linnéa Engström (MP) kritiserar Kinas och andra länders utfiskning av afrikanska staters fiskevatten (Dagens ETC 29/5). Det gör hon helt rätt i, men lite balans och självkritik skulle vara på sin plats.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det var EU, i egenskap av bestående av kolonialmakter, som startade med att tömma de afrikanska ländernas vatten på fisk. Andra länder, som Kina har dessvärre följt efter. EU fiskar ut fattiga länders vatten genom ett 14-tal så kallade fiskepartnerskapsavtal med företrädesvis länder i Afrika. Även om en del ändringar har gjorts av dessa avtal kvarstår grundproblematiken, nämligen att stora summor av våra skattepengar går till att europeiska flottor tömmer dessa länders vatten på fisk. Ungefär 180 miljoner euro läggs årligen på att tillgängliggöra fattiga länders fiskevatten för europeiska fiskeflottor. Även om EU säger att en del av denna summa ska gå till att utveckla lokalt fiske, är det bara en liten del. Den absoluta merparten av våra gemensamma medel går till att suga ut andra länders resurser. Det här torde vara så långt ifrån ett socialt och ekologiskt hållbart fiske man kan komma.

Det är bra att Engström exempelvis driver på för förbättrad övervakning och transparens av EUs fiskeflottor, men det är något som skorrar lite falskt. Engström tycks mena att EU ska fortsätta med sina nykoloniala fiskeavtal. Varför inte istället erbjuda länderna ett hållbart fiske på allvar? Sverige och EU skulle som alternativ till dagens fiskeavtal kunna föreslå utvecklingssamarbete för lokalt och hållbart fiske istället. Syftet skulle kunna vara att utveckla de afrikanska staternas fiske, istället för, som idag, att tillfredsställa europeiska fiskeflottors önskan om att maximera sina fångster.

I sin bok ”Tyst hav” (Ordfront 2007) är Isabella Lövin skoningslös i sin kritik mot EU:s fiskeavtal och förespråkar att utvecklingsländerna själva borde få ta hand om sina fiskeresurser. I boken framhålls Namibia som ett gott exempel. Namibia har sedan i början av 90-talet, trots EU:s försök till det motsatta, inte längre något fiskeavtal med EU. Namibias egen fiskeindustri har däremot gått från klarhet till klarhet efter att man övergett EU:s fiskeavtal, framgår det på sidan 137 i boken.

Att fiskeavtalen kan avskaffas och omvandlas till hållbart fiske är således fullt realistiskt. Problemet är bara att inget land föreslår det. Inte EU, inte Sverige. Och de fattiga länderna är i en ekonomisk underordning och är beroende av varenda euro som de kan få in. 

Idag är ”Tyst havs” författare, Isabella Lövin ordförande för Linnéa Engströms parti, Miljöpartiet, och är bistånds- och klimatminister i regeringen. Men idag är hon märkligt nog tyst i frågan om EU:s nykoloniala fiskeavtal. Istället har S-MP-regeringen åtminstone vid åtta tillfällen sedan 2014 aktivt röstat för nya fiskeavtal med utvecklingsländer. Det gäller bland andra Sao Tomé och Principe, Kap Verde, Gabon och Mauretanien. Endast en gång har man aktivt röstat nej: mot avtalet med Senegal.

Jag har föreslagit för Isabella Lövin att EU:s och andra länders fiskeavtal med fattiga länder ska lyftas på havskonferensen i New York. Jag ville debattera detta med Lövin i riksdagens kammare. Istället för att besvara min interpellation har Lövin valt att lämna över frågan till landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S), en minister med kanske inte riktigt lika hög svansföring i hållbart fiske som Lövin. Bara det en sorglig illustration av hur MP i regeringsställning frivilligt avhänder sig möjligheter till påverkan. 

Men än finns det möjligheter till förändring. Linnéa Engström ska själv resa till havskonferensen i New York. Istället för att hylla EU:s fiskepolitik borde Engström lägga allt fokus på att sopa upp framför egen dörr. Det skulle kunna vara att verka för att Sverige, i egenskap av värdar för konferensen, föreslår att EU:s och andra länders nykoloniala fiskeavtal med utvecklingsländer ska upphöra för att istället omvandlas till samarbetsprojekt för att utveckla lokalt och hållbart fiske.

Mitt hopp står till Linnéa Engström. Ansvarig minister och Engströms partiordförande väljer nämligen att tiga.