Först och främst vill jag bara tacka för att du tog dig tid att skriva ett debattinlägg. Målet med att skriva krönikor är ju att väcka tankar, känslor och reaktioner hos läsarna, och det är extra kul när det är en sådan påläst och kunnig läsare som du reagerar. Jag har med intresse följt ditt arbete som sexolog och psykolog. Jag är själv väldigt intresserad av frågor som rör kropp, normer, relationer och sexualitet, och gjorde i somras en artikelserie på temat sex och politik. I den intervjuade jag bland annat personer som levde i polyamorösa eller icke monogama relationer.

Texten jag skrev den 2 nov­ember däremot var en krönika. Det ligger i krönikans natur att den är personlig, ibland provocerande, ofta kretsar kring en spaning eller iakttagelse av ett samtidsfenomen, och att det bara är en röst som får komma till tals, nämligen den som skriver den. I min krönika ifrågasätter jag den samtida idén om att personer som kallar sig poly per definition skulle vara mer progressiva än andra. Jag gör en spaning om fenomenet sviniga killar som kallar sig själva för icke-monogama för att slippa ta ansvar och knyta an.

Det är således ingen artikel där jag utforskar eller lyfter fram alla varianter av flersamma, icke-monogama och polyamorösa situationer eller relationer. Jag känner personligen flera personer som lever i etiskt polyamorösa relationer och som tycker att de sviniga snubbar som jag beskriver förstör för dem och kastar skugga över seriöst flersamma relationer i allmänhet.

Däremot håller jag inte med dig om att man inte får skriva kritiska texter om icke-monogami eller öppna relationer. Att personer som lever i polyamorösa relationer går emot en norm, (monogamin) som fortfarande präglar vårt samhälle, betyder inte per definition att de är oantastliga och aldrig får vara föremål för kritiska iakttagelser.

Enligt min maktanalys är inte polyamorösa personer i allmänhet en oerhört förtryckt, redan mycket utsatt grupp i samhället som man måste värna extra mycket om och aldrig borde skriva om, annat än i positiva ordalag.

Min slutsats är alltså inte att monogami är perfekt och att alla borde leva i monogama relationer med en och samma person hela livet. Min tes är ­istället att om man är en oansvarig, anknytningsstörd man som härskar och söndrar i kärleks­relationer – med ursäkten ”jag vill ha en öppen relation”, så kanske man borde prova att först knyta an till en människa och ta kärleksfullt ansvar för den relationen, innan man adderar fler.