Debatt: Av med silkesvantarna – Iran utnyttjar Sverige

Hundratusentals människor i hela västvärlden – stater, ministrar, framstående politiker och parlamentariker, EU-parlamentet, FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, 160 Nobelpristagare i spetsen för en enad forskarvärld samt Amnesty och andra människorättsorganisationer – kräver idag att den falskeligen anklagade läkaren och specialisten på katastrofmedicin Ahmed Reza Djalali ska friges omedelbart.

De förhör han utsattes för skedde under tortyr och hot mot närmaste anhöriga. Den ”domstol” som Ahmed Reza ställdes inför genomförde en parodisk rättegång. Ingen bevisning för anklagelserna mot honom har presenterats.

Likafullt förklarade den iranske utrike­sministern vid samtal med vår utrikesminister att Ahmed Reza begått mycket ”allvarliga brott” och menade att Ahmed Reza var spion och landsförrädare. Vår utrikesminister vet naturligtvis att detta är lögn. Den svenska regeringen vet också mycket väl sedan tidigare att den iranska regimens domstolar och dess politiska företrädares ord inte är värda ett smack. Det har svenska regeringar känt till i flera årtionden. 

Nu har den iranska regimen i sin välvilja i den så kallade kritiska dialogen gått så långt att man vill utväxla sina egna terrorister och människorättsförbrytare, såsom till exempel den iranske ambassadören i Belgien som är terrormisstänkt och Hamid Nouri som sitter i svenskt häkte i väntan på rättegång, mot en svensk medborgare som tagits som gisslan efter inbjudan till Iran. Ahmed Reza är inte ­ensam. Den svenske medborgaren Habib Chaab arresterades av den turkiska säkerhetstjänsten i Turkiet under en resa i Mellanöstern och kidnappades till fängelse i Iran. 

Chaab arresterades som framträdande medlem av Arab struggle movement for the liberation of Ahwa (ASMLA), som verkar för arabernas mänskliga och demokratiska rättigheter i den oljerika provinsen Kuzestan. Han har liksom Ahmed Reza under tortyr tvingats erkänna olika typer av ”brott”, som ASMLA påstås ha genomfört i Kuzestan. Liksom i fallet med Ahmed Reza vet vi att regimens uppgifter inte är att lita på.

Regeringen borde också för länge sedan ha förstått att den iranska regimen inte är en regim som ägnar sig åt någon finstilt och diskret diplomati. Islamiska republiken har struntat i den ”kritiska dialog”, som EU försökt bedriva med den. Regimen har gjort så mot omvärlden i 40 år. EU och inte minst svenska regeringar har fallit undan för den iranska regimens verbala välvilja till denna ”dialog”. EU och svenska regeringar har hoppats på att goda ekonomiska förbindelser med Iran skulle leda till ökad respekt för mänskliga rättigheter. Man har hoppats länge, men så har det inte blivit. Allt prat om dialog har varit förspilld möda. Silkesvantarnas tid borde för länge sedan ha varit över när det gäller den stats­terroristiska regimen i Iran. 

I ett avseende har dock en förändring inträffat. Den iranska regimen nöjer sig inte längre med att ha en låtsasdialog med EU:s medlemsländer för att upprätthålla goda ekonomiska förbindelser. 

Den använder sina nya brott mot mänskliga rättigheter riktade mot andra länders medborgare för att göra affärer i människohandel och för att frita sina människorättsförbrytare och massmördare som varit den iranska regimens hantlangare. 

Man håller oskyldiga människor som gisslan för att sätta press på EU och Sverige i syfte att vinna politiska och ekonomiska fördelar. Är det inte dags för den svenska regeringen, liksom man gjort i Belgien, att höja rösten mot Iran och förmå EU-kommissionen med dess högste representant i utrikesfrågor Joseph Borell att också göra det?

Om den iranska regimen ska förmås att frige Ahmed Reza och Habib Chaab räcker det inte med vädjanden i en kritisk dialog – det krävs hårdare ord och konkreta, för regimen kännbara åtgärder.

Jag har lämnat en interpellation till utrikesminister Ann Lind (S) gällande frågorna. 

Fundamentalistisk politiskt islam har också blivit offensiv i ideologisk mening genom att man försöker angripa de som riktar kritik mot dess brott mot mänskliga rättigheter för vad den kallar ”islamofobi” och försöker få denna ”islamofobi” att se ut som om den var en form av ”rasism”. Med sådana förmenta paralleller med rasismen söker man skrämma politiker och sina kritiker i väst till tystnad när det gäller regimens brott. 

Belgiska parlamentet, Macron i Frankrike och Merkel i Tyskland har dock inte fallit undan utan är betydligt klarare än den svenska regeringen i sina ståndpunkter. Var är den svenska tydligheten som en gång fanns i kampen mot apartheid i Sydafrika? Idag gör ledare som Rouhani och Khamenei i Iran, Erdogan i Turkiet och bin Salman i Saudiarabien vad de vill, medan den ”den humanitära stormakten” Sveriges hållning i det närmaste kan beskrivas som famlande och försagd.