Debatt: Attentatet i Paris är ett slag mot alla muslimer

Terrotattacken mot Charlie Hebdo är inte enbart är ett slag mot yttrandefriheten utan även ett slag mot alla muslimer, skriver översättaren Lisa Gummesson från Paris.

En dryg vecka efter attentatet mot Charlie Hebdo finns det ett behov att resumera vad som hänt och dra slutsatser för att förstå. Det är inte möjligt än, händelserna är inte avslutade, vi befinner oss fortfarande mitt i dem. Men vad som är säkert är att något viktigt har förändrats.

Tre miljoner fransmän samlades söndagen den 11 januari. En dag som enligt historiker kommer att bli ett nytt datum för den franska nationen. Ett datum då en alltmer splittrad befolkning visade att de står enade. När människor från olika religioner, ursprung, bakgrund och med olika politiska åsikter (människor som annars aldrig skulle demonstrera tillsammans) samlades för att stå eniga mot en brutal och antidemokratisk handling.

Orden vi har hört sedan attentatet är ”Je suis Charlie”, ”Je suis Ahmed”, ”Je suis policier”, ”Je suis juif”, ”Je suis musulman” eller ”Je suis Voltaire”. Alla enas under ett gemensamt ”Je...” Budskapet om enighet är något av allt det vi kan ta med oss från de senaste dagarnas händelser. Och förhoppningsvis blir gemenskapen vi nu ser i ett nytt Frankrike starkare än den splittring som också kommer i och med attentatet.

Det paradoxala är nämligen att det här attentatet inte enbart är ett slag mot yttrandefriheten utan även ett slag mot alla muslimer. Muslimer i Frankrike kommer återigen behöva försvara sig och sin religion. För det här attentatet lyfter fram några av det franska samhällets största problem. När Hollande och Sarkozy ser bekymrade ut anar man ett flyktigt leende över Marine le Pens läppar. Attentatet är givetvis perfekt för henne och Front National. Islamofoberna kan nu äntligen rättfärdiga sina argument. Men muslimerna ska inte behöva försvara sig eller förklara bröderna Koauchi eller Coulibalys handlingar. Det är inte deras ansvar.

Att dra nytta av liknande händelser politiskt är osmakligt. Men tyvärr blev det politiska spelet en av baksidorna av marschen i söndags. Marine le Pen är arg för att ”25 procent” av befolkningen inte var välkomna på marschen, det vill säga Front Nationals anhängare. Men det hade varit lika paradoxalt att se dem där–de som står för ett Frankrike där alla inte får vara med.

Trots polemiken samlades människor. Och som den överlevande tecknare Luz uttryckte det blev marschen i sig lite av en satir. Att se François Hollande, Angela Merkel, Nicolas Sarkozy, Carla Bruni, Segolène Royal, Netanyaho, Sergei Lavrov, Ahmet Davutoglu (hela bunten som Charlie Hebdo drivit med av diverse helt olika anledningar) marschera tillsammans kändes som en paradox. Ett stort skämt. Men kanske borde vi inte skratta åt denna brokiga uppslutning av människor?

Det är viktigt att än en gång understryka att satir är något som har präglat Frankrike i århundraden. Det är ett stilgrepp som använts av t ex Molière, La Fontaine och inte minst Voltaire. Satirisk press, som funnit sedan 1800-talet, vill provocera, men också förändra och befria. Charlie Hebdo är inte rasister, de tillåter sig att säga det ingen annan säger, vare sig det handlar om socialister, nazister, muslimer, katoliker, judar, homosexuella, homofober, demokrater, antidemokrater, terrorister, män, kvinnor...

Därför kan vi komma ihåg en sak till efter en fruktansvärd vecka (förutom enigheten och en rad andra saker som kommer klarna med tiden): man behöver inte alltid ta allt på så stort allvar. Som vi hörde under söndagen: ”Fêtes l’humour, pas la guerre”! Satiren bär nämligen en helt egen frihet med sig: den får folk att skratta i de mest groteska situationer. Och det kan faktiskt vara skönt ibland. Jag behöver det nu. Vi behöver det nu. Andas ut.