Debatt: Att skapa gränser är inte jämställdhet

Den 5 november håller social­minister Lena Hallengren (S) och utbildningsminister Anna Ekström (S) en gemensam presskonferens där det meddelas att de lämnar över förslag om språkplikt till Lagrådet. Förslaget innebär att människor kan förlora rätten till ekonomiskt bistånd om de inte kan fullfölja svenskundervisning. Det är viktigt att påpeka att det redan idag är möjligt att ”ställa krav” på att den enskilde deltar i svenskundervisning om det inom socialtjänsten görs en individuell bedömning tillsammans med den enskilde där det anses leda till en större möjlighet att kunna bli självförsörjande. Det förslag som regeringen nu lägger fram är därför av symbolisk karaktär, men som trots denna symboliska karaktär riskerar att förändra socialpolitiken i grunden. Det är dessutom en förändring som saknar förankring i aktuell forskning

I vår forskning betonar socialsekreterare hur de allt mer detaljerade reglerna rörande ekonomiskt bistånd innebär en inskränkning av såväl människors rättigheter som deras egna möjligheter att göra professionella bedömningar. De arbetslösa kvinnor med erfarenhet av migration vi intervjuat betonar vikten av att deras utbildningar och kunskaper värderas och att de ges möjlighet och stöd att hitta långsiktiga och socialt hållbara möjligheter till försörjning. De beskriver också en omfattande rasistisk och sexistisk diskriminering. Det är också viktigt att poängtera att det inte finns belägg för att människor som får försörjningsstöd förhåller sig passiva, inte söker jobb, eller att de överutnyttjar systemen.

Frågan som uppstår är varför ett språkkrav trots att så mycket talar mot det i så fall införs? För att förstå detta behöver språkkravet sättas in i ett bredare välfärds- och migrationspolitiskt sammanhang. Forskningen visar att språkkrav och andra liknande krav som riktas mot den enskilde inte formuleras för att de visat sig leda till en ökad integration utan istället används som en förtäckt gränskontroll inom landet. En gränskontroll som villkorar inte bara rätten att få vistats i landet, utan också rätten att få ta del av den välfärd man varit med och byggt upp.

Men regeringen hävdar dess­utom att språkkravet inte endast är en integrationsåtgärd utan också en jämställdhetsåtgärd. Hur kan inskränkningar i kvinnors medborgerliga rättigheter beskrivas som en jämställdhetspolitisk åtgärd?

Genusforskare i Sverige har kritiskt granskat hur talet om jämställdhet kan användas för att skapa gränser mellan ”vi och de andra”. Sociologen Sarah Farris använder begreppet femonationalism för att fånga hur jämställdhet används för att rättfärdiga exploatering av kvinnor som migrerat. Genom att ständigt upprepa mantrat att utrikesfödda kvinnor behöver räddas (från sina kulturer, från arbetslöshet) skapas en föreställning av att olika former av tvång, till exempel språkkrav, i grunden är frigörande. Femonationalismen sammanför också ofta motsatta politiska läger. Det är därför kanske inte konstigt att Socialdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna kan förenas med Sverigedemokraterna i kraven om tvingande svenskundervisning för ekonomiskt bistånd. Sverigedemokraterna i Vellinge förde exempelvis nyligen – under parollen ”att ställa krav är att bry sig” – fram samma förslag som regeringen nu gjort till sitt.

Femonationalismen bidrar även till en föreställning om att språkkrav och andra begränsningar endast berör en marginell del av befolkningen, de utlandsfödda. I praktiken innebär förslaget en omfattande systemförändring. För det första är språkkravet en åtgärd som skapar en tydlig skillnad i rättigheter mellan olika grupper av medborgare. För det andra är förslaget ett exempel på nya former av gränspolitik, där gränser inom landet skapar ojämlik tillgång till civila, politiska och sociala rättigheter. För det tredje innebär förslaget en allt mer detaljstyrd socialtjänstlag som förflyttar handlingsutrymme bort från socialarbetare och människors vardagsliv, vilket står i konflikt med intentionen att socialtjänstlagen bör vara en ramlag som ska möjliggöra ett individanpassat stöd.

Forskningen visar att vi ser en trend där migranter i allt större utsträckning förvägras rätten till medborgarskap, (som i förslagen i den nya migrationsutredningen) och en trend där allt fler medborgare samtidigt förvägras grundläggande rättigheter, som i förslaget om villkorat ekonomiskt bistånd. Förslaget till ny migrationslagstiftning och förslaget om villkorad rätt till ekonomiskt bistånd är en del av samma politik.

Det handlar inte om en politik som syftar till ökad jämställdhet eller skapandet av arbete, utan om en politik som syftar till att skapa gränser såväl vid landets gränser som inom landet. Gränser som skapar hierarkiska relationer mellan grupper och som innebär en kontinuerlig urholkning av de generella välfärdssystemen.