Hoppa till innehållet

ETC Göteborg

Debatt: Att reparera det som inte går

Bild: Foto: Gorm Kallestad / TT / NTB

Dagens ETC

”När föräldern, vi inom sjukvården och skolans personal börjas ana en liten ljusning kommer beskedet från grundskoleförvaltningen. Barnet får inte längre gå kvar i den skolklass där hen äntligen har funnit sig till rätta i den skola som ligger närmast där barnet bor.”
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Vi arbetar på en liten specialistmottagning för barn som har erfarenhet av flykt. Vi möter varje dag barn som varit med om ohyggliga saker och som plågas av påträngande minnesbilder och mardrömmar. Många har mist någon som stod dem väldigt kär, som en mormor, en mamma, en pappa, en storebror eller bästisen i skolan. Det som förenar många av våra patienters trauman är att de är orsakade av andra människor, så kallade ”man-made”-trauman.

Forskning har visat när vi människor skador varandra är risken för att insjukna i psykisk ohälsa efteråt mycket större än vid till exempel olyckshändelser och naturkatastrofer . Men det är i det mellanmänskliga mötet som möjligheten till läkning finns. Ett barn som blivit traumatiserat kommer behöva möta lugna, trygga och pålitliga vuxna under en lång period för att sakta kunna börja lita på att inte varje vuxen kan upprepa det hemska som exempelvis soldaten gjorde.

Vi tycker om vårt arbete och ser det som en ynnest att få vara med och reparera vad krig, tortyr, övergrepp och förföljelser gjort med barnen. Förra året kom en liten familj till oss på mottagningen. De hade flytt ett krig och levt en period som flyktingar i ett grannland under mycket svåra omständigheter. Tillslut var de tvungna att lämna den platsen och resa över Medelhavet. Båten sjönk och hela familjen hamnade i vattnet. En förälder och ett syskon dog. De som hade överlevt tog sig till Sverige. I Sverige flyttades de runt upprepade gånger eftersom flyktingförläggning efter flyktingförläggning hade stängts.

Nu hade de hamnat här i Göteborg och härifrån skulle de inte flyttas. De beskrev svåra år i Sverige där de plågades av minnesbilderna efter att ha sett sina allra käraste dö i vattnet. De ständiga skolbytena där det överlevande barnet hade haft svårt att känna trygghet och farit illa genom mobbing. Nu hade barnet kommit till en skola där de andra barnen och lärarna var snälla och barnet hade bara en önskan vilket var att hen aldrig mer skulle behöva byta skola. Närvaron och inlärning hade en positiv utveckling. Så kommer Corona. Barnet blir oroligt och vill inte lämna den överlevande föräldern. Det är svårt att inge lugn till ett barn som redan sett sin ena förälder dö. Barnet var helt säker på nu skulle den andra föräldern drabbas av Corona och dö. Efter många veckors arbete vågar barnet gå till skolan igen trots stor oro för Corona.

När föräldern, vi inom sjukvården och skolans personal börjas ana en liten ljusning kommer beskedet från grundskoleförvaltningen. Barnet får inte längre gå kvar i den skolklass där hen äntligen har funnit sig till rätta i den skola som ligger närmast där barnet bor. En logaritm har placerat barnet på andra sidan älven och barnet förväntas ta Älvsnabben varje dag till en annan skola. I beslutet står att förälderns val av skolplacering har avslagits då det skulle innebära för stora ekonomiska och administrativa resurser för kommunen. Föräldern överklagar och vi i sjukvården skriver intyg, som besvaras med ett nytt avslag. Vi möts av förklaringen att politikerna beslutat att det inte finns några särskilda behov att beakta vid skolplaceringar och därför har de inte tagit hänsyn till sjukvårdens intyg. Vi ringer föräldern och förklarar att det inte spelar någon roll vad vi skriver eller säger till grundskoleförvaltningen.

Barnet måste utsättas för sitt femte skolbyte på några få år och få en resväg med färja, trots att barnet inte klarar av att komma nära havet eller ens prata om båtar. En förälder som mist ett barn och sin älskade partner ska tvingas utsätta sitt nu enda levande barn för det värsta det barnet kan tänka sig, att komma nära vatten och båtar och än en gång möta en skola med nya människor.

Vi tycker fortfarande om vårt arbete och ser det alltjämt som en ynnest och även vår skyldighet som sjukvårdspersonal att försöka läka barn som varit utsatta för svåra trauman. Men inte någonsin hade vi tänkt att välutbildade tjänstemän eller politiker skulle låta en logaritm utsätta ett barn för så stora svårigheter. Lika lite hade vi trott att vi skulle behöva se hur ett barns mänskliga rätt till bästa uppnåeliga hälsa och rätt till utbildningen skulle slås undan av en logaritm, särskilt inte i år då vi tagit det historiska klivet och gjort barnkonventionen till svensk lag.

Samma eftermiddag vi tvingas förklara för familjen att barnet måste byta skola igen och till en skola som ligger på andra sidan älven kommer besked från Vänsterpartiet, Demokraterna och Socialdemokraterna att de avser slopa det aktiva skolvalet inför nästa läsår. Bra. Men det kommer inte att hjälpa vår patient.

Ämnen i artikeln