Debatt: Att lära barn fungera i grupp är övermäktigt

Barnen går i första klass och är alla i sjuårsåldern. Det är oktober och ännu ganska varmt ute. Barnen leker och drar sig undan barnet som skriker. Jag försöker få kontakt med hen, men hen bara fortsätter. Till slut är det dags att gå in och äta och då lugnar hen sig tillräckligt för att jag ska kunna ta med hela klassen till matsalen.

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

Min motivation för att bli lärare, var att det är ett av de viktigaste jobben i vårt samhälle. Var står vi om inte alla lär sig läsa, skriva och räkna? Samt att fungera tillsammans i grupp?

Kanske är det just detta “att fungera i grupp”, som nu får mig att efter bara ett år, ge upp och lämna klassen. Trots fördelen med en liten klass, bara 20 elever, så lyckades jag inte få till den lugn och ro som jag tyckte att både jag och barnen behövde. Vi hade till och med en assistent på förmiddagarna, men det hjälpte inte heller. Var det fel på mig som lärare? På eleverna? På skolan? På föräldrarna? Eller är det något systemfel någonstans?

Det verkar bli för mycket att lära barn att en inte får skrika i klassrummet, rymma från skolan med bussen, välta bänken och skrika “fuck you din fitta” till fröken, kasta stenar i huvudet på de andra barnen, kravla runt på golvet och rulla in sig i mattan, samtidigt som man undervisar.

När jag tänker på det nu efteråt märker jag att det verkligen inte var någon hejd på allt som hände. Det var fem barn som höll på så här. Det märkligaste var kanske att de andra 15 trots allt lärde sig mycket, lekte med varandra och hade kul på rasterna. Trots att de inte fick den lugn och ro de behövde.

Men det är så klart inte bra för barnen att ha det så här. Inte heller är det bra för lärarna som riskerar att bli utbrända ganska snabbt. Föräldrarna till alla barn känner också stor oro och det hela leder lätt till en situation där alla skyller på alla. Till ingen nytta för någon.

Honnörsordet inom pedagogik just nu är “lågaffektivt bemötande”. Det är bra. Jag försökte verkligen att hela tiden ta det lugnt, inte låta mig provoceras och prata efteråt med de barn det gällde.

Oftast tog jag också kontakt med deras föräldrar. Vi hade möten och framemot slutet av läsåret hade situationen förbättrats en hel del. Samtalen med vissa föräldrar var det som ledde till mest förbättring. Rektorn stöttade så mycket som möjligt. Resten av elevhälsoteamet vara alltför upptagna med annat på skolan. Själv var jag trött.

Är det verkligen möjligt att både lära barn hur de ska vara tillsammans, visa hänsyn, leka med och lyssna på varandra samtidigt som alla ska bli bra på att läsa, skriva och räkna? Vilket ju halva klassen kunde redan när de började ettan.

Dessa barn som redan hade fått så mycket gott hemifrån fick ju till stor del stå ut med att vänta på att resten skulle lugna sig. Kanske är digital individualiserad undervisning i i ämnen där fokus ska ligga på att läsa, skriva och räkna att föredra. Samtidigt som de “mjuka värdena” att lära sig hur en samarbetar och respekterar varandra i en grupp verkligen behöver räknas som ett eget ämne med lika hög status. Men att som lärare ta ansvar för allt detta samtidigt, är övermäktigt. Vi lever i ett mycket individualiserat samhälle och oavsett vad vi tycker om det så är våra barn formade av det och vi behöver forma skolan efter dagens barn.