I landet jag flydde från döms ungdomar som begått grova brott till döden, men avrättningen skjuts upp till deras artonde födelsedag. Vid gryningens första strimma, medan föräldrar kanske står med en födelsedagstårta och tårar utanför fängelsets portar, knyts snaran – ett grymt farväl till ljuset. För oss är den första april, då Sveriges nya migrationslag träder i kraft, en sådan stund – en dag där horisonten slocknar, där morgondagen blir ett tomt eko.

Under mitt hemlands senaste protester såg jag en far släcka sitt eget liv för att väcka rättvisan för sin dödsdömde son. Hans sista suck blev ett rop som öppnade en dörr, och pojken skonades. Jag bär nu hans förtvivlan i mitt bröst, men jag vänder mig inte till en domstol av människor utan till en maskin utan puls – ett system som räddar vinterns frusna katter men gör Sveriges vackra sjöar saltare med tusentals asylsökandes tårar. Vi, de drabbade, reduceras till ett nummer: 4 700. Jag är en av dem – en siffra som blöder.

Hör mitt rop, för mitt ärende är enkelt, mitt hjärta naket: Jag är 55 år, med blodgrupp A positiv, fri från gift och rus. Jag erbjuder er allt – mitt hjärta, mina lungor, varje fiber av mig – om det kan köpa min sons rätt att stanna. Era lagar må inte kräva visum för mina organ, men för honom, min enda skatt, finns ingen plats.

År 2010, i  den gröna rörelsens feber, flydde jag fängelsets käftar med min fyraårige son i famnen. Efter år i exil nådde vi Sverige 2017, då han var tio. Åtta år har gått – åtta år av hans andetag i denna luft, hans rötter i denna jord, hans själ i detta språk. Asyl nekades oss, men vi byggde ett liv med arbete, skatt och laglydighet. Efter en lång väntan fick vi två års tillstånd och sökte förlängning – allt enligt era regler. Men med kall precision har ni stängt varje glipa av ljus för familjer som oss.

Jag förstår att vissa fått asyl på falska grunder – misstag ni nu vill rätta. Men varför är det vi – de som felaktigt nekades, som bytte spår, jobbade, betalade, byggde – som bär straffet? Att jaga oss med nya lagar, skrivna bakåt i tiden, är varken rättvist i lagens ögon eller mänskligt i hjärtats.

Jag är en far, bruten och skamsen, som inte kan möta min artonårige sons blick. Han var fyra när vi lämnade kaos, tio när vi fann Sverige, och nu, efter åtta år, är detta hans hem – hans språk, hans vänner, hans värld. Vi har aldrig bett om er nåd, aldrig tyngt era axlar. Vi har arbetat, gett, älskat denna plats. Om vi har skadat Sverige, är det kanske bara detta: att våra tysta tårar, droppe för droppe, har gjort era sjöar saltare, tyngda av vår sorg.

Med respekt och ett sista vädjande: Låt inte lagen kväva det som är mänskligt kvar i vårt samhälle. Jag ber inte om medlidande – jag ber om rättvisa.