Debatt: Att dela lika är inte alltid jämställdhet

Vänstern driver individualiseringen av föräldraförsäkringen som en vänsterfråga. Det är det inte. Det är en liberalfeministisk fråga, där individen förväntas lösa ett samhällsproblem, skriver fyra debattörer i en slutreplik angående förslaget om en individualiserad föräldraförsäkring.

Vi är feminister. Vi tillhör vänsterblocket. Vi vill inte använda begreppet valfrihet. Föräldraförsäkringen har enligt oss väldigt lite att göra med valfrihet i den nyliberala bemärkelsen som allianspartierna använder när de propagerar mot en delning av föräldraförsäkringen. Mammor i prekära situationer har ingen valfrihet som det ser ut nu, och de kommer inte heller att ha någon valfrihet om reformen genomförs. Så vi håller inte med alliansen. Men vi håller inte heller med Rossana Dinamarca (V). Vi håller faktiskt inte ens med Socialdemokraterna om den extra pappamånaden. Och inför Dinamarcas svar (16/3) på vår artikel i Dagens ETC (11/3) står vi handfallna.

Det innehåller inga lösningar. Hon skriver att föräldrar med enskild vårdnad inte drabbas av en individualisering. Det är precis det vi konstaterade i vår artikel. Men hon skriver ingenting om de mammor vi adresserar: de många mammorna som antingen är ensamstående eller sammanlevande och har gemensam vårdnad. Det stora flertalet alltså. Hon frågar sig också när det gäller oss: ”ser de alls sambandet mellan uttag av föräldraförsäkringen och kvinnors ställning på arbetsmarknaden?” Det är precis vad vår artikel handlar om. Att sambandet mellan arbetsmarknad och mäns uttag av föräldraförsäkring är rätt tveksamt. Och vi kan lika gärna upprepa det här: Enligt statistik från Island, som införde en tredelning av föräldraförsäkringen för femton år sedan, kan man inte hoppas på alltför stor, om ens någon, förbättring för kvinnorna på arbetsmarknaden efter en eventuell reform. Det finns mycket här i Sverige också som talar för den slutsatsen, inte minst skillnaden i hur uttagen ser ut när det gäller kvinnor och män. Kvinnor stannar till exempel redan nu hemma helt utan ersättning i mycket högre grad än män. Risken för att den siffran ökar är överhängande som följd av en reform. Och även om man tvivlar på just detta, måste problemet åtminstone nämnas av reformförespråkarna om de vill verka trovärdiga.

Det måste så klart finnas lösningar på dilemmat med kvinnors löner (nej, snegla inte på Island, för där är löneskillnaden mellan kvinnor och män störst av alla de skandinaviska länderna, trots tredelning). Helt teoretiskt skulle man kunna HÖJA hela ersättningen i föräldraförsäkringen, så att den blir en riktig lön. Och: en bra föräldraförsäkring måste utformas så att den person, oavsett kön, som är hemma med barnet får pengarna. Alltså i omvänd ordning. Redan i dag händer det ju att mammor (oftast) tvingas stanna hemma utan ersättning av olika skäl. Vänstern driver individualiseringen av föräldraförsäkringen som en vänsterfråga. Det är det inte. Det är en liberalfeministisk fråga, där individen förväntas lösa ett samhällsproblem. I detta fall är det kvinnorna i ojämställda förhållanden eller kvinnor i prekära situationer som förväntas lösa problemen för att medelklassen, som ofta redan delar, önskar sig bättre siffror. Så det verkar som om du tar fel Dinamarca. Att dela lika är inte alltid samma sak som jämställdhet. Vare sig det är litegrann lika eller helt lika.

Karin Brygger

Jenny Wenzer Dahlgren

Ann-Marie Ljungberg

Kajsa Widegren