Debatt: Återvinning istället för gruva

Miljarder ton metaller finns redan tillgängliga att återvinna, istället för att gräva upp dem ur marken, skriver Miljöpartiet.

Sällsynta jordartsmetaller skapar rubriker i Jönköpings kommun. De är anledningen till att man vill starta gruvbrytning i stor skala i Norra Kärr norr om Gränna. Dessa jordartsmetaller används bland annat i datorchips, LCD-skärmar, batterier, mobiltelefoner, elbilar och vindkraftverk. Självklara produkter för teknikvänliga miljöpartister.

I dag kommer metallerna huvudsakligen från Kina. Där kanske man inte bekymrar sig om miljön på samma sätt som vi. Åtminstone inte ännu.
Men har vi då rätt att flytta våra miljöproblem till andra sidan jordklotet genom att säga nej till Norra Kärr? Naturligtvis inte. Och det behöver vi inte heller. För vi har gruvor på närmare håll. Gruvor som ligger och väntar på att bli bearbetade – dessutom med obetydlig miljöpåverkan.

Nils Johansson, doktorand vid Linköpings Universitet, uppskattar att enbart hälften av våra metaller, inkluderat sällsynta jordartsmetaller som redan brutits upp från jorden, är i användning i dag. Resten ligger på deponier, i gruvindustrins slagghögar och under våra städer i form av nedlagd infrastruktur. De finns också i uttjänta datorer, telefoner, vitvaror och mycket annat. Och det är inga små mängder metaller som döljer sig här. Globalt handlar det sannolikt om flera miljarder ton järn och tiotals miljoner ton koppar. Bara på Gärstads avfallsanläggning i Linköping räknar Nils Johansson med att det finns metaller värda närmare fyra miljarder kronor.

Vi kan titta på hur vi hanterat vårt hushållsavfall i Europa. Siffrorna är från 2008 men troligtvis har det inte hänt något revolutionerande sedan dess. I Bulgarien, Rumänien, Malta, Lettland och Litauen läggs över 90 procent av allt avfall på sophögar. I Bulgarien är det nästan 100 procent – så gott som ingenting återvinns. ”Bäst i klassen” är Nederländerna och Tyskland tätt följda av Sverige, Österrike, Danmark och Belgien. Där går enbart några procent av soporna till ”tippen”, men mellan dessa länder varierar det en hel del mellan förbränning, återanvändning och kompostering. Om vi tar Sverige så förbränner vi mer än vi återvinner, i Tyskland är det tvärtom. Och när vi förbränner kan värdefulla metaller gå till spillo, metaller som skulle kunna återanvändas och komma samhället till godo på ett mer miljövänligt sätt. Men det stora flertalet av Europas länder lägger fortfarande större delarna av avfallet direkt på soptippen. Utan några som helst försök till återvinning.

Tittar vi på vad som redan tagits upp ur jorden när det gäller kvicksilver, silver, tenn, bly, guld, zink och mangan så har så mycket som drygt 70 procent redan ”grävts upp” och finns alltså i dagsläget ovan jord (eller strax under jordytan – som vi tidigare nämnde – i nergrävd infrastruktur under våra städer). Metallerna har alltså inte – efter det att de använts i en omgång – gått upp i tomma intet. Utan vi hittar dem i uttjänta bruksföremål, gömda i våra lådor och på våra sophögar.

Återvinning är alltså fortfarande i dag, år 2014, obruten mark. För att förstå proportionerna kan vi ta ett exempel: Säg att vi vill tillverka en guldring. Av 10 kilo mobiltelefoner får vi fram en guldring men vi behöver bryta 10 ton malm för att ta fram samma guldring – då får vi naturligtvis en del andra metaller ”på köpet” men jämförelsen är ändå talande.

Kan vi i Jönköping, i samarbete med Högskolan, starta en återvinningsindustri för sällsynta jordartsmetaller i stället för en gruva? Det skulle naturligtvis initialt kräva kommunala investeringar men på sikt skapa jobb, en unik kompetens och ett mer hållbart samhälle. Och sätta Jönköping på kartan.
För det finns, som sagt, mycket att hämta därute.

Margareta Sylvan
Miljöpartiet de gröna i Jönköping

David Jersenius
Miljöpartiet de gröna i Jönköping