Debatt: Återskapa tron på den svenska välfärdsstaten

Vid upprepade tillfällen inför valet 2014 påtalade Stefan Löfvén att ”något håller på att gå sönder i Sverige” och i valmanifestet stod det: ” Socialdemokraterna söker svenska folkets mandat för att byta kurs för Sverige. Valet står mellan att fortsätta sänka skatterna – eller att investera mer resurser och personal i skolan, vården och omsorgen.” För oss som tror på trygghet och ökad jämlikhet var det hoppfulla ord om en ny riktning på politiken. För oss som är övertygade om att en väl utvecklad välfärdsstat skapar ett samhälle där vi håller ihop, och minskar på misstro och främlingsfientlighet, alstrades en förhoppning om att bryta den negativa utveckling vi sett under senaste tiden.

Vi tycker inte att regeringen förmedlar att man bytt spår. Regeringen behöver måla en tydligare bild av att vi klarar välfärden, att vi har råd, och att de ämnar prioritera att upprätta välfärdsstaten. Sverige har fortfarande en av världens bästa välfärdsmodeller, även om vi under de senaste årtiondena försummat att underhålla den. Och behoven inom välfärden är stora, inte minst inom äldreomsorgen. Men det är inte ohanterligt och Sverige har jämfört med många andra länder i Europa ett gynnsamt demografiskt läge. Regeringen behöver dock skjuta till mer resurser så att medborgarna ska känna trygghet i välfärdsstatens åtaganden, för sig själv och sina nära och kära.

Kommunal har i rapporten ”Välj välfärden – vi har råd!” analyserat välfärdens behov av resurser fram till år 2050 utifrån olika förutsättningar. Rapporten visar att det faktum att andelen äldre ökar inte spräcker vår modell med att finansiera vården, omsorgen och skolan gemensamt. Utifrån den antagna befolkningsutvecklingen kommer vi fram till att finansieringsbehovet motsvarar en höjning av kommunalskatten med cirka tre procentenheter, från cirka 32 till 35 procent. Det är minst sagt en hanterlig ökning när det gäller framskrivning av ekonomin på över 30 år.

Det kan i sammanhanget vara viktigt att påpeka att vi i vår analys har lagt hela den framtida kostnadsökningen på kommunalskatten och att statsbidragen antas vara oförändrade. En uppräkning av statsbidragen i takt med produktivitetsökningarna i ekonomin skulle innebära resurser till kommunsektorn som motsvarar en sänkning av kommunalskatten med cirka fyra procentenheter. Slutsatsen i rapporten är tydlig, vi har råd med en gemensamt skattefinansierad välfärd även i framtiden.

Däremot skiljer det sig mycket i olika delar av landet. Flera mindre kommuner har, på grund av en stor andel äldre och få förvärvsarbetande, begränsade möjligheter att upprätthålla en god offentlig service. Detta är ett ansvar för oss alla och kostnaderna för detta är något som vi gemensamt måste bära. Regeringen behöver därför kraftigt höja statsbidragen till kommunerna, och för den delen landstingen, och utjämna de olika förutsättningar som finns. Statsbidragen bör dessutom indexeras för att underlätta planeringen för de som ansvarar för den lokala och regionala politiken.

Vi inser att det inte är möjligt att genomföra alla nödvändiga satsningar i dag, men det är mycket viktigt att regeringen tydliggör sina, förhoppningsvis höga, ambitioner på välfärdsområdet och följer upp det med satsningar i budgeten. Vi medborgare måste kunna lita på att välfärdsstaten finns där när vi behöver den.

Lyft blicken från det årliga budgetbokslutet. Återskapa tron på den svenska välfärdsstaten. Presentera välfärdsreformer som återskapar tryggheten och därmed tilliten till den svenska välfärden. Visa med ord och handling att den generella välfärden har en självklar och central roll i det framtida samhällsbygget. Det skulle vara utgångspunkten i den budget vi skulle vilja se.

Torbjörn Dalin, ekonom Kommunal

Kristina Mårtensson, samhällspolitisk chef Kommunal