Debatt: Återinförd värnplikt löser inte försvarets problem

Försvarets stora problem är dess underfinansiering och underdimensionering. Speciellt är villkoren för militär personal för dåliga för att behålla den redan rekryterade personalen. Dessa problem löser inte värnplikten. Däremot kan problemen förvärras om inte regeringen skjuter till pengar för att finansiera den pliktiga personalen, utan istället skär ner det anställda försvaret för att finansiera pliktkostnaderna. Då kommer värnplikten istället att haverera det lilla försvar vi har kvar.

Kom dock ihåg att den nya värnplikt som vi nu talar om är ett komplement till det yrkesförsvar som beslutades 2009. Det är ett mycket litet antal som kommer att kallas in under plikt. Nu föreslås 1 500–5 500 ungdomar av en genomsnittlig årskull på cirka 115 000 inkallas med plikt, vilket blir cirka 1–5 procent av kullen. (Därutöver antas cirka 2 500 söka sig frivilligt per år.) Det är sålunda ingen återgång till den gamla allomfattande plikten. Plikten är sedan tidigare redan könsneutral. Både män och kvinnor kommer kallas in.

Hur kan då Officersförbundet med det ovanstående i tanken vara positivt till plikten? Det handlar om geografi och demografi: Sverige är ett stort land med en liten befolkning. Med dagens hotfulla omvärld, där Ryssland hotar Europas säkerhet och har ockuperat delar av sina grannländer, måste Sverige ha utbildad personal i sina få militära förband. Europa har dessutom stora interna spänningar och USA:s vilja att fortsätta stödja Europa militärt är osäker. Behovet av personal finns nu.

Officersförbundet varnar dock för att plikten riskerar att få politiker och Försvarsmakt att tappa intresset för att verkligen förbättra villkoren för den militära personalen.

Devisen ”Personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs” måste få genomslag i verkligheten. Alla, såväl politiker som Försvarsmaktens ledning måste inse att välövade och engagerade medarbetare med rätt kompetens utgör den avgörande skillnaden i varje lands försvar. Vill man ha det måste de också vara beredda att satsa ekonomiska resurser. Höjda lägstalöner för såväl yrkesofficerare som gruppbefäl, soldater och sjömän är exempel på åtgärder som måste vidtas. Jämförelser visar att Försvarsmakten lägger en avsevärt mindre del av sitt tillgängliga anslag på sin personal i förhållande till andra jämförbara försvar. 

En arbetsgivare som inte behöver anstränga sig är heller inte benägen att följa det svenska systemet på svensk arbetsmarknad. Tänk vad bekvämt det vore för till exempel kommuner och landsting om man kunde plikta in personal till vård, skola och omsorg eller andra fundamentala funktioner inom en stat, om man inte lyckas attrahera arbetskraft med de löner man anser sig beredd att betala. Fler åtgärder än återinförd plikt behövs för att lösa problemen med personalförsörjningen till Försvarsmakten.