Debatt: Armbåge mot armbåge med en ockupationsmakt

Nu när en rättvis fred känns mer avlägsen än någonsin och allt fler talar om Israels politik som apart­heid, väljer Ann Linde att arbeta för att reparera relationerna med ockupationsmakten.

Är den svenska regeringen verk­ligen beredd att kompromissa bort sitt anseende som en rakryggad försvarare av internationell rätt och mänskliga rättigheter?

FN har alltid haft en central roll i, och ett särskilt ansvar för, både uppkomsten av den så kallade Israel­-Palestinakonflikten och i att åstadkomma en rättvis lösning. FN:s resolution 242 från 1967 är fortfaran­de referensen för en tvåstatslösning med ett Israel och ett Palestina inom säkra och erkända gränser.

FN har i Säkerhetsrådet och generalför­samlingen vid flera tillfällen skarpt fördömt Israels ockupation av Palestina, liksom Israels bosätt­ningspolitik. Erövring av territori­um med våld är ett allvarligt brott enligt FN­-stadgan och Säker­hetsrådets resolution 2 334 från 2016 förklarar att bosättningarna inte har någon laglig giltighet och utgör ett flagrant brott mot internationell rätt.

Israels blockad av Gaza har också fördömts av FN som ett brott mot mänskli­ga rättigheter och ett kollektivt straff. FN har gång på gång slagit fast att en förutsättning för att palestinier och israeler ska kunna leva i fred, är att Israel lämnar det ockuperade området. Israel har dock ignorerat FN, utan att det fått några konsekvenser.

Israels brutala våld mot civil­befolkningen i Östra Jerusalem och bombattackerna mot Gaza under våren upprörde en hel värld och väckte återigen krav på kraft­ fullt agerande från världssamfun­det. Misstänkta krigsbrott utreds för närvarande av Internationella Brottmålsdomstolen (ICC).

I tillägg till krigsförbrytelser har många internationella bedömare, däribland människorättsorganisa­tionerna Human Rights Watch och B’Tselem, nyligen konstaterat att Israels agerande gentemot palesti­nierna ryms inom FN:s definition av apartheid. Enligt konventionen som förbjuder apartheid är det ett brott mot mänskligheten och där­ med faller även den förbrytelsen under ICCs ansvarsområde.

2014 erkände Sverige Palestina som stat, vilket upprörde Israel som kallade hem sin Sverigeam­bassadör och ställde in utrikesminister Margot Wallströms (S) planerade besök i Israel 2015. Se­dan dess har relationerna mellan Sverige och Israel varit frostiga. Trots att situationen bara blivit värre, med ökat förtryck, våld, avrättningar och fängslanden – bland annat av 500­-700 minder­åriga per år – expanderade bosätt­ningar, bombningar och fortsatt stryptag om Gaza, fler tvångsför­flyttningar av palestinier i Östra Jerusalem och på Västbanken, och hot om annektering av hela eller delar av Västbanken, är alltså den svenska regeringen så mån om att ha bra relationer med Israel att utrikesministern under ett besök i landet inte lyfter något av detta.

En medveten strategi att under två års tid blidka Israel har gett resultat, meddelade en nöjd ut­rikesminister då hon, strax efter att ha utväxlat vänligheter med sin israeliske kollega på Twitter, bjöds in till Israel. Sverige vill normalisera relationerna med Israel och bland annat se över hur man uttrycker sig om Israel i internationella sammanhang, sa Ann Linde på plats i Israel.

Utrikesministerns hållning har fallit i god jord hos den israeliska ledningen, som förklarat att Sverige och Israel nu vänder blad.

Är det verkligen något att skryta om att välkomnas in i värmen av en ockupationsmakt, som dess­utom av tunga internationella aktörer anses bedriva apartheid?

Vi som arbetar för ett slut på ockupationen och för en rättvis fred utifrån FN­-resolutioner och internationell rätt har haft anledning att vara stolta över Sveriges tidigare tydliga hållning, även om vi många gånger önskat att regeringen gått från ord till handling.

Hade Sverige och världs­samfundet varit konsekvent i sitt skydd av folkrätten skulle Israel för länge sedan ha varit föremål för sanktioner, vilket bland andra FN:s specialrapportör för de ockuperade områdena, Michael Lynk, rekommenderar.

Den inställning till Israel som Ann Linde, och därmed Sveriges regering, nu ger uttryck för gynnar bara dem som inte vill ha fred.