Debatt: Arlagården är inte värre än idyllgårdarna

Uppdrag Gransknings mardrömsbilder på Arlas ”skandalgård” chockade hela svenska folket. Den instinktiva reaktionen för oss som växt upp på landet med andra djur som våra kollegor är att fördöma skandalgården. Men ur kornas perspektiv, vad är egentligen skillnaden mellan en skandalgård och en idyllgård?

Ingen av de 100 miljoner kor, grisar eller kycklingar som dödas varje år i svenska slakterier har gett sitt samtycke till att vara bondens ”kollega”, att få sin livmoder eller modersmjölksproduktion utnyttjad samt se sina barn isolerade och dödade. Då uttjänta och ”oekonomiska” kor avrättas även på ”idyllgårdar” så blir human slakt en omöjlig och kallblodig paradox. När mödrarna och barnens anonyma och styckade kroppar tillslut utgör 60 procent av Sveriges köttproduktionsstatistik, så kan en ana offrens likgiltighet till de människor som skickade dem till sin säkra död med förtrollande och bedragande ord om djurskydd.

Antalet uppfödare som blir veganer bara ökar. Det beror på att bakom varje ”human idyllgård” i Sverige så gömmer sig samma artförtryckande ideologi. Specismen (av engelskans ”species”, likt ”rasism” och ”sexism”) är en ideologi och ett förtryck där arttillhörighet är ett ”arbiträrt kriterium för moraliskt värde”, vilket i talspråk kan jämföras med hur sexister värderar en människa utefter dess könsidentitet. Enligt specismen har människor därför den moraliska rätten att neka personer av andra arters grundläggande rättigheter till liv, frihet och säkerhet. Att 1–3 triljarder fiskar inte ger sitt samtycke till att kvävas i fiskelinor ignorerar en specistisk människa. Möjligheten att kunna välja en vegansk livsstil och jordbruk , som motsätter sig specismen, är vad som förvandlar valet att utnyttja andra djurarter från att vara ett “nödvändigt ont” till ett förtryck.

För oss som växt upp på landet är det ingen nyhet när neurobiologer yrvaket annonserar att människan bara är ett av många land- och vattenlevande djur som är medvetet, kan tänka och känna. Därför bör även de betraktas som personer. Men genom ömma ord om djurskydd förvandlas varje år över 100 miljoner personers liv till abstrakt produktionsstatistik i hycklande och ”djurälskande” Sverige. Djurskyddslagen skyddar uppenbarligen inte de som dödas. Den kamouflerar istället specismen och möjliggör en massavrättning med konsumenternas goda samvete, samt skapar illusionen att det finns bra och dåliga djurfabriker. Tack vare djurskyddsillusionen blir blodbadet en samvetsskandal först när den inte är protokollsenlig. Men när djurrättsaktivisten ropar att slakt aldrig kan ske humant så tittar den djurskyddslurade dåren på skandalgårdar och kallar dem för rötägg.

När offren skriker för sina liv i slakterierna så förstår vi att när ens grundläggande rättigheter förtrycks så är skillnaden försumbar mellan en ”bra” och ”dålig” djurfabrik. Så länge någons kropp tillåts hanteras som föremål kommer alla ”idyllgårdar” att förbli skandalgårdar. Människor har länge kämpat för varandras rättigheter och nu är det dags att ta rättvisan och empatin över artgränsen. Även Leonardo Da Vinci sa att tiden kommer då mördandet av andra djur kommer att betraktas som mordet på människor. Homo sapiens självutnämnda roll som domare över specismens offren måste juridiskt, ekonomiskt och kulturellt ersättas med ett rättvist samhälle där den grundläggande rättigheten till sitt eget liv respekteras för alla kännande och tänkande personer – oavsett arttillhörighet.