Debatt: Arbetsklassens bildning och kultur är ständigt under hot

Min morfar växte upp i ett mycket fattigt lantarbetarhem. Han har berättat att det tidvis rådde ren svält i hemmet. Jag förmodar att de inte hade fler böcker i familjen än bibeln. Men morfar bildade sig. Han läste och han lärde sig språk. Så småningom började han själv skriva; berättelser, romaner, dikter. Det var väldigt många arbetare som gjorde samma bildningsresa som min morfar, även om de flesta inte började skriva själva.

Inom den svenska arbetarrörelsen fördes en livlig diskussion om bildning under 1910-talet. Man debatterade om bildning innebar att arbetarklassen skulle sträva efter att erövra den borgerliga kulturen, en uppfattning som de flesta hade. Eller om bildning innebar att arbetarklassen skulle, och kunde, skapa sin egen kultur.

Den uppfattningen hade färre förespråkare, men det var dessa som fick rätt. Ett exempel är den så kallade proletärlitteratur som blommade ut under 1930-talet. Det var också under 1910-talet som några bildningsentusiaster presenterade en intressant hållning till kulturarvet; det kritiska övertagandet. Vi ska ta över kulturarvet och vi ska vårda det, men vi ska se kritiskt på det och vi ska sätta in det i sitt rätta sammanhang. Den inställningen kunde man inta till den borgerliga kulturen. 

I ett intressant inlägg här i Dagens ETC tar Magnus Nilsson upp en artikel av Göran Greider om bildningsbegreppet. Jag håller i stort sett med Nilsson. Greider har svarat och vidhåller att begreppet bildning är borgerligt. Greider skriver att bildningsbegreppet från början användes av den radikala tyska borgarklassen på 1800-talet. Men det intressanta för vänstern är väl hur arbetarklassen använde bildningsbegreppet. Det var ingen slump att den 1912 startade organisationen hette Arbetarnas bildningsförbund (ABF). Bildningen var en fråga om kulturkamp. Arbetarna gick studiecirklar om kommunalt självstyre och statskunskap för att kunna ta plats i kommunfullmäktige. Inom hyresgäströrelsen fick de skaffa sig kunskaper om hyresrätt.     

Jag har skrivit ganska mycket om kulturkamp och arbetarbildning under årens lopp. Bland annat intervjuade jag en gång ett gammalt FiB-ombud som sålde FiB-böcker till sina arbetskamrater. (Alltså gamla FiB 1934-1962). Tidningen FiB blev 1962 en Bonnierägd herrtidning.

Jag har intervjuat varvsarbetare i Uddevalla som skrivit en bok om det då nedlagda Uddevallavarvet. De var en del av den så kallade Gräv där du står-rörelsen som dessvärre så småningom ebbade ut till ingenting. Bildningen har varit en ojämn kamp. Det som vunnits ett decennium har förlorats nästa. I dag är läget för arbetarbildningen kanske sämre än någonsin. Nyliberalismen är den härskande ideologin och nu tycker Greider att bildningsbegreppet är ett konservativt signalord. ”Längst inne i ordet gömmer sig en stabil medelklassfamilj.” Greider vill ge tillbaka bildningsbegreppet till borgarklassen. Det tycker jag är dumt.  

Socialdemokratin bars fram av en bildningsrörelse. Men partiet har förvaltat sitt arv dåligt. Under 1960- och 70-talen var det den icke-reformistiska vänstern som förde bildningstraditionen vidare. Jan Myrdal startade den nya Folket i Bild 1972, Sven Lindqvist startade Gräv där du står-rörelsen och FNL-rörelsen använde sig flitigt av studiecirkelverksamhet. 

Under min tid som byggnadsantikvarie på Sundsvalls museum försökte jag se till att även arbetarklassens kulturarv bevarades. Men det var inte lätt. Sundsvalls stenstad är en välbevarad högreståndsmiljö från 1800-talet. Där finns ett 25-tal byggnadsminnen. Jag ansökte om att göra ett hus till byggnadsminne i den välbevarade arbetarstadsdelen Stadsmon. Men det gick inte alls. Museet tryckte dock upp en historik om Stadsmon och jag fick möjlighet att medverka vid renoveringen av två hus i stadsdelen. De bevarades väl och deras ursprungliga färgsättning återskapades. 

För ett antal år sedan sålde LO den så kallade LO-villan på Alnö, utanför Sundsvall. Villan köptes av fackföreningarna för ungefär hundra år sedan för att fungera som tillfälligt hem åt vräkta arbetarfamiljer under den så kallade föreningsrättsstriden omkring sekelskiftet 1900. Villan renoverades av Sundsvalls museum under 1980-talet. Den skulle ha kunnat användas till museum eller föreningsverksamhet, men istället såldes den alltså till en privatperson. 

Arbetarklassens bildningssträvanden och kulturarv utsätts hela tiden för ett utträngningstryck. Arbetarnas kultur ska marginaliseras och helst försvinna helt.

Svar direkt: Konservativ bildning kväver själens kunskaper

Vad bråkar vi om? Om ett ord som borgerligheten fyllt med en rätt så auktoritär syn på vad kunskap är. Och som kan kväva de egna erfarenheterna, svarar Göran Greider.

Trettio år efter andra världskriget åkte Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj hem till kvinnor som deltagit i kriget och satte sig ner med dem och till slut kom de verkliga historierna ur livet självt.

I förordet till ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” skriver hon att det var särskilt en sak hon la märke till under arbetets gång: De som hade svårast att tala ärligt om allt det som hade hänt var de mest bildade människorna. De som läste böcker, följde med i debatter, var historieintresserade. Det var de som hade mest av den officiellt sanktionerad historieskrivningen i sig och därför också hade längst till sina egna erfarenheter, ja till den egna själens kunskaper, som hon säger.  

Det där säger något, som jag tror att vår tids bildningsfantaster bör grubbla över. Mig gläder det något oerhört att bildningsfrågan debatteras i Dagens ETC.

De borgerliga molnen kring begreppet bildning skingras alltid när konkretionen kommer, vilket skett både i inläggen från Magnus Nilsson och nu från Peter Sundborg.

Arbetarbildning, folkbildning, studiecirkel, bildningsresa – det är ju de dessa kollektiva associationer till bildning jag tror på. Då är det förknippat med makt och politik. Ett nedtryckt kollektivs makt över samhället.

Bildning i en borgerlig och konservativ diskurs är i allt väsentligt individcentrerad och vill helst inte befatta sig med maktfrågor eller med någon pedagogik alls för de förtryckta, som jag skrev om i mitt förra svar. Men det gör Sundborg i sitt inlägg och jag gillar det. 

Så vad bråkar vi om? Vi bråkar om ett ord som borgerligheten fyllt med en rätt så auktoritär syn på vad kunskap är. Jag upprepar det jag svarade sist, att folkbildning är något helt annat än bildning. En studiecirkel är något helt annat än att lära sig citat av stora tänkare utantill eller rapa upp vad läraren sagt från sin kateder. Det förvånar mig att så pass många på vänsterkanten inte ser hur begreppet bildning kantrat svårt åt ett konservativt håll.   

Jag tror på den diskuterande människan, den lärande människan, den lekande människan, den kritiska människan. Den som värderar sina kollektiva klass- eller könserfarenheter lika högt som det som kommer ur en hallstämplad bok. Det är bara det.

/Göran Greider