Debatt: Arbetarrörelsen – med hjärta och intellekt

Ett exempel är sången “Vi bygger landet”, en sång som i allra högsta grad baseras på binära könsroller där männen är “Fabriken och plogarnas män, vi reste bygden och värnade den” medan kvinnorna är “De kvinnor som bördorna bar, skapade lyckan och höll henne kvar”, alltså tog hand om hemmet.

För många inom rörelsen, framför allt äldre, finns en djup emotionell förbindelse till de här sångerna. Att de sjungs är en viktig tradition och stärker känslan av sammansvetsning och grupptillhörighet.

Ett annat exempel är bilden av den svettiga fabriksarbetaren med uppkavlade ärmar, arbetarpaj och släggan i hösta hugg som fortfarande är en viktig del av internbilden av arbetaren. Den bilden appellerar verkligen till mig och många andra inom arbetarerörelsen på ett emotionellt plan. Den fyller mig med beundran över den eviga kampen för upprättelse gentemot borgerligheten och känslan av att inget går upp emot ett hederligt fysiskt krävande dagsverke. Den karga manlighet idébilden står för lockar något otroligt och idén att samhället bygger på dessa mäns arbete är viktig för mig.

För mig ska arbetarerörelsen dock inte bygga främst på känslor utan på intellektuella slutsatser. Det finns en anledning till att Marx, Keynes och Meidner använde vetenskapliga metoder för att skapa sina teorier, vare sig det är empirism eller rationalism eller en blandning.

Det finns politiska rörelser som inkorporerar känslor som kärnan i sina ideologier. Sverigedemokraterna, alternativhögern, Jobbik, delar av anarkisterna, etcetera. De här rörelserna är inte intresserade av fakta eller empirism, deras program bygger på deras väljares rädslor och äckel, inte på vilka principer samhället ska vila eller hur människors liv ska förbättras.

I den liberala eliten har en teori framarbetats kring vilka människor som röstar på högerpopulister och vänsterextremister. Idén är att deras väljarbas är människor som påverkats negativt av avindustrialisering och globalisering. Jag tror i mångt och mycket att det beror på ett missförstånd kring vad de här rörelserna bygger på. Människor som röstar SD är i större utsträckning män och har något lägre utbildningsnivå men andra faktorer som brukar lyftas fram, till exempel att folk på landsbygden skulle stötta SD, är mest en tankekonstruktion.

Titta bara på Norrland, det är svårt att hitta mer landsbygd och en del av landet som avindustrialiseringen och globaliseringen har slagit hårdare mot, ändå röstar norrländska väljare inte på SD utan på arbetarpartierna Socialdemokraterna och Vänstern.

Vad är då den gemensamma faktorn som binder samman Sverigedemokraternas väljare?

Enligt forskning från Linköpings universitet är det främlingsfientlighet, som i allra högsta grad är en känsla och inte en rationell känsla. Sverigedemokraternas väljarbas är människor som blir rädda av att träffa människor med annan hudfärg, människor som tycker det är jobbigt när affärsbiträdet inte talar felfri svenska och irriterar sig på att allmän information ges ut på både svenska och arabiska.

De här rörelserna är inte bra för någon utan skapar bara mer rädsla i samhället och segregerar människor ytterligare, men det struntar väljarna i för de går inte på sitt intellekt utan sin magkänsla.

Slutsatsen jag vill komma till är att arbetarerörelsen kan bättre. Vi ska vara progressiva och inte styras främst av känslor utan av intellektet. Det finns en anledning till att bildningsidealet skapades inom arbetarerörelsen, bortom att öka människors produktivitet.

Därför tycker jag att trots att det kan kännas lite ont i hjärtat när “Vi bygger landet 2.0” sjungs i stället för den gamla versionen så är det dags för arbetarerörelsens män att acceptera att vi står mitt i ett paradigmskifte och att framtiden är ett samhälle där femininet inte ska hindra självuppfyllelse och manlighet inte är en oförtjänt, orättvis resurs som leder till bättre lön, mer talutrymme och mer respekt. Då måste arbetarerörelsen hänga med, och ifrån den breda rörelsen måste den svettiga mannen med uppkavlade ärmar och slägga och kvinnan som skurar golvet, tar hand om barnen och vänder på mannens intjänade kronor för att hushållet ska gå ihop tas ned ifrån idealpiedestalen.

Den nya arbetarklassen är pluralistisk; det är de norrländska männen på SSAB, men det är också den eritreanska kvinnan som städar i Danderyd, och rörelsen måste avspegla det.

Manliga kamrater, det är dags att kavla upp ärmarna, sätta på arbetarpajen, spotta i händerna, fatta släggan och krossa den av oss älskade bilden av den samhällsbyggande metallarbetaren. Världen förändras och rörelsen måste hänga med den.