Debatt: Är vårdpersonalen ett förbrukningsmaterial?

Så till slut stod jag där, ställd inför att bli den enda fast anställda psykdoktorn bland stafettläkare. Sista fasta kollegan lämnade in sin avskedsansökan. Redan nog belastad såg jag ingen annan utväg – även jag lämnar mottagningen nu i vår. Jag hade ändå turen att få ett annat läkarjobb på orten. Jag hoppas och tror att jag nu ska slippa denna ilska, frustration och uppgivenhet som jag burit med hem till mina nära i nästan ett års tid.

Det finns flera arbetsuppgifter som hamnar hos fast anställda. Formalia och pappersjobb. Den som nästan jämt är på arbetsplatsen blir tillfrågad och rådfrågad. Det har jag inget emot, men om varje person springer in en gång i veckan så blir det mycket tid, totalt. Jag känner till mottagningen, personalen och många patienter. Gör jag något som inte blir bra, får jag själv städa upp efter mig, det är mitt ansvar, jag gör det. Som den enda fasta blir jag även den som städar upp efter hyrläkarna. De följer inte alltid våra rutiner (säkert av olika anledningar), vilket ger mig mer ”städjobb”. Men det är patientmötena som jag lever på. Om jag får en roll, där jag får brist på patientmöten, så blir det även brist på näring för min del.

Vi kan konstatera att jag har ett annat läge än hyrläkarna, vad gäller arbetsbörda. De jobbar undan patienter på väntelistan, tar jouren, producerar. Men nästa vecka är de kanske inte här och sannolikt blir det då jag som ”städar upp”. För kanske var det en patient som jag kände, men den fick inte komma till mig för jag var upplåst i annat. Jag vill hävda att visst jobbar hyrläkarna på, men de gör det på andra villkor.

På tal om villkor. Jag är inte underbetald. Jag behöver inte ens jobba heltid för att leva gott. Jag har inga specifika siffror, men det är allmänt känt att nettolönen som hyrläkare får efter alla avdrag, jämförelsevis är högre än ”standard”.

Där går jag då och drar ett vad jag uppfattar som orimligt lass, sida vid sida med folk som drar ett annat lass (och annan personal som gärna ska valla extra under medarna på det lasset, putta på bakom – och ramlar något av lasset är risken stor att det hamnar på mitt lass i stället). Då har jag alltså en lön som bara motsvarar delar av deras! Och märk väl i sammanhanget att det INTE är fel på min lön.

Jag har varit lojal mot landstinget, tycker jag. Jag ”jourade” ordentligt på akuten när jag var gravid och började jobba ammandes – jag mekade med bröstpumpar och iskubspåsar. Jag kom tillbaka till Lycksele för att jag vill bo här. Jag har med mig en man som har bristyrket biomedicinsk analytiker och jag skattar här, till skillnad från hyrläkarna.

Sedan står vi där och bugar och bockar med mössa i hand för stafetterna. Tackar dem. Serverar på silverfat. För annars kanske de inte vill komma tillbaka, de som får mer än topplön och ändå drar ett annat lass än mitt. Dem tar vi hand om. Jag är billigare i drift, ni känner mig, jag vill vara i Lappland tills jag dör. Jag pumpar tillbaka pengar till kommun och landsting genom skatten. Jag trodde i alla fall att jag gjorde ett bra jobb.

Så varför togs inte jag omhand?